Myten om bortbytingen.

 

 

Nu har jag läst Åsne Seierstads ”En av oss”. Seierstad skapar en mycket nyanserad beskrivning av Anders Behring Breiviks liv ända från barndomen. Hon beskriver också Wenche Behrings barndom och uppväxt eftersom hon inser att sonens problematik inte kan förstås annat än i ljuset av moderns ganska problematiska liv.

Men Seierstad nöjer sig med beskrivningar och fakta. Hon gör inga mera djupgående analyser, det skulle gå utanför hennes journalistiska ramar. Men då blir det också så att det kommer att klia i fingrarna på en gammal psykolog som mig. Det är frestande att gå vidare till en mera djuplodande psykologisk analys, för fallet Anders Behring Breivik handlar om psykologi och förståelse av den underliga och bisarra inre värld som denne mannen lever i.

Genast hamnar jag också i tvivel. Jag känner att jag närmar mig ett material som är så känsloladdat att den automatiska reaktionen är att dra sig undan.. Nyfikenheten på vad det kan leda till är emellertid större än betänkligheten.

Jag kan tänka mig att de tvivel man upplever liknar de tvivel som många har upplevt inför att närma sig Hitler och hans personlighet. Vissa Holocaustförfattare har hävdat att det rent av är blasfemiskt att ägna sig åt en djupare analys av Hitlers personlighet. De vill att han ska lämnas och dömas helt efter sin gärning som en ond människa, som bara är en extrem avart av homo sapiens. Andra anser att alla analyser som hjälper till att förstå också hjälper till att dra lärdom av historien. Det har också funnits et motstånd mot sådana analyser ut ifrån att man har upplevd at analysen skapar en ursäkt och fritar från ansvar. ”Det var på grund av att han hade en så sträng fader etc.”  Jag vill poängtera at det inte handlar om att frita Anders Behring Breivik från något ansvar. Alla er ansvariga för sig själva och sina handlingar, jag er bara ute efter att förstå och förklara. Den gemensamma poängen som gäller både Breivik och Hitler är att de är megalomana (Megaloman= storhetsvansinne) människor som man måste varna för. Med sin manipulerande förmåga vill sådana personligheter fortsätta att förföra, förtrycka och utnyttja. . En förståelse hjälper till att känna igen dem när de på ett eller annat sätt visar sig på scenen

Har de bara begåvningen kan de få många med sig in i fördärvet, där Hitler framstår som den i särklass värsta folkförföraren. Att jag nämner Hitler hänger samman med att det finns många andra likhetstecken mellan de två, såväl i deras historier som i deras handlingar. Man kan anse att det inte finns proportioner i att nämna de två samtidigt. Sant nog är deras gärningar inte av samma dignitet och storlek, men vad dessa megalomana personligheter lyckas med har med mycket annat att göra än bara deras personligheter. De skall befinna sig på rätt plats vid rätt tid och de skall framförallt ha begåvning till att förverkliga sina visioner. De flesta med samma personlighetsdrag lyckas inte med mera än att göra livet surt för sina medmänniskor, sina närmaste och sina arbetskamrater. 

Vi ska inte heller undervärdera Breiviks förmåga i det hänseendet. Han har tyvärr en ganska stor skara likasinnade som bildar en svans på nätet.

För mig som psykolog lockas jag av att jag här har ett öppet fall. Öppet i den meningen att det går att tränga ner i det utan att vara hindrad av sekretesshänsyn. Allt är offentligt allmängods. När man som jag har arbetat hela det yrkesverksamma livet med alla sorters psykiska problem är det många fascinerande öden och livshistorier man skulle vilja skriva om, men det stupar alltid på sekretesshänsynen. Många finns kanske inte i livet längre, men det kan ändå finnas anhöriga som kan känna igen sig. Här ser jag inga sådana hinder.

Åsne Seierstad kom snart fram till att Breivik var ett avvisat barn, men hon kunde också konstatera att modern Wenche Behring också hade varit ett avvisat barn. Wenche blev förlöst med kejsarsnitt eftersom modern hade fått polio. Modern blev så hårt drabbad av sjukdomen att hon inte kunde ta hand om sitt barn, som hamnade på barnhem där hon blev kvar de första åren av sitt liv. När hon kom hem gav modern henne skulden för att hon hade blivit sjuk och behandlade henne dåligt i största allmänhet. Wenche rymde till sist hemifrån när hon var 17.

Seierstad säger att det att vara avvisad kommer att prägla hela personligheten. Speciellt blir anknytningen påverkad, men hon går inte djupare in på det. Här vill jag försöka att beskriva på ett mera ingående sätt hur personligheten kommer att bli påverkad av det att vara oönskad eller avvisad. Jag måste understryka at jag inte har anspråk på at min framställning skall ses på som  någon absolut sanning. Den utgår ifrån en förståelse som till stor del är min egen och måste i sin helhet ses på som en hypotes. Det är en beskrivning ut ifrån en infallsvinkel men det finns ganska säkert många andra at välja på som ger en annan bild.

Jag börjar med att ta utgångspunkt i myten om bortbytingen.

John Bauer: Bortbytingen

I folktron var bortbytingen ett barn till någon underjordisk som hade blivit lagd i vaggan i stället för det riktiga barnet. Myten finns i hela Europa. I Norge och Sverige är det i första hand trollmor som är den skyldige. Hon förvandlade sitt barn till att bli likt människobarnet och bytte ut det. Sedan finns myten om bortbytingen i många olika varianter. Mest känd är kanske Selma Lagerlöfs version i novellen ”Bortbytingen”

Gemensamt för de olika versionerna är att det handlar om ett barn som modern på ett eller annat sätt var missnöjd med. Det kunde vara att det inte såg ut som det skulle eller att det på olika sätt var besvärligt, kanske att det skrek för mycket. När hon förstod att det handlade om en bortbyting blev det nödvändigt att behandla det dåligt så att det skrek mycket och vantrivdes. Då skulle trollmor byta tillbaka och lägga det riktiga barnet i vaggan. Så sent som 1884 var det en rättegång på Irland mot två kvinnor som hade brännskadat ett barn som de ansåg var en bortbyting.

Den psykologiska förklaringen till att denna myt har kommit till är att det handlar om ett oönskat barn. Ett barn som modern egentligen inte ville ha. Men det är alltid svårt för en moder att ha sådana negativa känslor för sitt barn. Det ger skuldkänslor. En moder skall älska sitt barn, om hon inte gör det är hon ingen god moder. Med skuld är det så att vi gärna vill kvitta oss med den på ett eller annat sätt. Vi vill bli av med den och lägga den på något annat eller någon annan. Då fyller myten om bortbytingen sin funktion. Modern kunde få utlopp för sitt hat mot barnet och hon kunde plåga det utan att få skuldkänslor. Speciellt efter att hon också fått andra att acceptera att det handlade om en bortbyting.

Wenche Bering hade alla sådana motstridande negativa känslor för sin son. Det tog sig bland annat uttryck i att hon under graviditeten önskade att ta bort honom, men lagen om fri abort trädde inte i kraft förrän ett halvt år senare. Det tog sig också uttryck i att hon hela tiden letade efter fel på honom och upplevde honom som ett svårt barn. Hon hade emellertid inte tron på myten om bortbytingen att hjälpa sig med utan slets nästan i bitar av sina konfliktfyllda känslor så att hon ett tag var på gränsen till ett psykotiskt tillstånd. Det resulterade i ambivalens. I sin ilska sköt hon honom ifrån sig med den ena handen för att i nästa stund dra honom tillbaka med den andra när skuldkänslorna tog över.

 

 

 

Psykologiskt eller biologiskt arv

 

Wenche tänkte förmodligen på samma sätt som de flesta föräldrar. De flesta förhåller sig till sina negativa upplevelser i barndomen med den tanken att när jag får barn skall jag inte utsätta dem för samma sak. Wenche var fullt klar över att hon inte var ett älskat barn och hon hade säkert ambitionen att förhålla sig till sina egna barn på ett mera kärleksfullt sätt än vad hennes egen moder hade förmått. Ändå klarade hon inte av det. Hon tog till och med Anders med sig till de sociala myndigheterna och bad dem att ta hand om honom, med andra ord, att han skulle få just den behandling som hon själv varit utsatt för. Vad är då kraften bakom detta? Varför måste historien upprepa sig? Det är lätt att tänka att det handlar om arv och gener, speciellt i vår tid när det mesta av mänskligt beteende på ett eller annat sätt knyts till gener. Det kan vara så att generna spelar en viss roll, men utifrån min erfarenhet och förståelse är det andra kraftfulla mekanismer som är viktigare. Det kan se ut som arv, men handlar egentligen om identifikation. Låt mig förklara. När ett barn blir avvisat tar det emot avvisningen som ett budskap om att det inte duger. Det skulle ha varit annorlunda eller någon annan och barnet försöker förtvivlat att hitta sätt att vara på som kan blidka och få positiva reaktioner på sig. Det säkraste och oftast enda möjliga sättet är att göra sig lik den som avvisar. När jag säger att det är det enda möjliga är det därför att det inte finns någon annan referensram, speciellt inte för Anders som bara hade sin mamma. Jens var inte närvarande och försvann ganska tidigt ur bilden. I psykologin är detta känt som identifikation med aggressorn. Därmed var Anders inne på en farlig och svår väg. För hans del blev det så att han gjorde sig lik de sidor hos Wenche som förmodligen var mest utvecklingshindrande för honom. Han skapade en avvisande sida hos sig själv som blev tyrannen i hans liv och som hela tiden berättade för honom att han inte dög som han var. Att han måste vara bättre och lyfta sig till andra nivåer för att ha rätt att finnas till i världen. Denna strävan finns som en röd tråd i hela Seierstads framställning. Han ville för mycket och ville ha för mycket, vilket ledde till att han uppnådde det han framför något annat ville undvika, att hela tiden bli avvisad. Som barn blev han mobbad. Han fick inte den plats han ville ha bland taggarna. Han blev avvisad i Fremskrittspartiet etc. etc.

 Det är också en annan sida med detta. Ett barn är beroende av sina föräldrar och behöver se sin mamma eller pappa som goda, ja till och med felfria. Då blir det viktigt att kunna se bort från felen och göra sig blind för de sidor som är hotande och skrämmande. Inte se hatet i Wenches ögon när hon ville att han skulle dö. Det är inte mamma som är ond och inte vill ha mig. Det är jag som är dålig och inte värd att bli älskad. På så vis tog Anders till sig avvisningen och gjorde den till sin egen för att slippa se att han hade en mamma som inte ville ha honom, eller slippa förstå innebörden när hon skrek till honom att hon önskade att han vore död. (Seierstad)  Då kunde han verkligen ty sig till henne så som han behövde det. Seierstad beskriver hur han klamrade sig fast vid Wenche på ett sätt som hon upplevde som obehagligt; ”Han lät henne aldrig vara i fred. Om natten låg han i hennes säng, tätt intill, och ”trängde sig på henne”. Att vara ett oönskat eller avvisat barn kan bli den viktigaste delen av identiteten. Det blir något man är och som präglar allt relaterande till andra. Denna identifikation är genomgripande och präglar inte bara personligheten, utan också kroppshållning och sättet att vara på. Till och med utseendet, som man oftast tror bara har med biologiskt arv att göra, kan präglas av att personen har gjort sig lika, så som jag beskrivit.

Ja, men alla behöver identifiera sig med någon, ha förebilder och skapa sig en identitet, säger du. Visst, men då måste vi skilja på det vi kan kalla positiv och negativ identifiering. Den positiva identifieringen är präglad av frihet. Man tar till sig det som passar ens särart. Man kan smaka och tugga på en sådan identifikation och sedan spotta ut den igen. I tonåren är det många som för en kort tid har gjort sig lik en idol, men ofta blir denna idol utbytt med en annan som kliver in på scenen och blir inne i gänget. Den negativa identifieringen är däremot präglad av ofrihet. Man måste göra sig lik för att avvärja avvisning och slippa ångest och smärta. Utifrån detta kan man förstå att Breivik säger att han inte har problem med att sitta i fängelse. Han har varit i ett fängelse hela sitt liv. Frågar man honom så menar han något annat med detta, men egentligen handlar det förmodligen om den egna ofriheten i den egna kroppen.

Identitet är på många sätt det man är och som ger de karakteristiska dragen i personligheten och karaktären. Ens identitet är emellertid beroende av andra. Det måste finnas ett komplement till den. Läraren kan inte vara lärare om han inte har en elev. Läkaren kan inte vara läkare om han inte har patienter. I slutändan är det att vara människa inte något man bara kan vara för sig själv, utan bara i relation till andra människor. Den som är ett avvisat barn och har detta som sin väsentliga identitet vill söka sig till någon som avvisar. Så uppstår paradoxen att en kvinna som har blivit fysiskt misshandlad i sin barndom gärna söker sig till män som misshandlar. Klarar hon att komma loss ifrån den ena hittar hon snart en ny.

När jag studerade i Oslo för snart 50 år sedan fick jag med mig några kloka ord från en lärare som jag burit med mig i alla år. ”Kan du svara på vad en person längtar efter och inte har fått har du en viktig nyckel till förståelse.” Det var underförstått att vi bär med oss det vi längtar efter och inte har fått och att vi alltid vill försöka att få det. Den som har det avvisade barnets identitet söker sig med andra ord till en som avvisar eller är lik en avvisande förälder, med hoppet om att denna i slutändan vill ge det han längtar efter. Det är inte bara det att han vill ha för mycket. Han vill också ha det han skulle haft som barn och egentligen inte kan kräva som vuxen person. När han därtill väljer en person som inte kan eller vill ge, leder det gärna till besvikelse och haveri. På så sätt är det en trygghet i att kunna säga: ”Det var det jag visste, det var ändå en person som inte var något att ha. ” Så söker personen sig till någon annan, som kan fylla rollen som den avvisande. Historien upprepar sig, men det har det ”goda” med sig att han slipper stanna upp och sörja det han faktiskt inte har fått. En sorg skulle kunna befria honom från längtan och bryta ett mönster så att det skulle kunna vara möjligt att söka sig till mera konstruktiva relationer. Men sorg gör ont och vi kan göra mycket för att slippa den,

Jag måste skjuta in att det finns många nyanser när det gäller sådana negativa identiteter. Det är en viss skillnad på att vara ett avvisat barn och att vara ett oönskat barn. En kvinna som skulle förhålla sig till sin identitet sade att hon var ett bortglömt barn och att hon såg sig själv sitta ensam på en lång och öde väg där man hade glömt kvar henne. Dessa nyanser spelar stor roll för vem man kommer att söka sig till och vad man kommer att kräva av dem.

Att finnas till som människa är således inte möjligt annat än i relation till andra människor och vi är villiga att slå knut på oss och förvandla oss till det okännbara för att få vara med i ett bekräftande samspel med andra. Bakom detta finns starka drivkrafter. En är ångest. Det är inte en ångest för någon eller något, det är en ångest för intet. Detta lilla ord, intet, skrämmer mera än något annat. Det är som ett svart hål i universum som slukar allt som når fram till det. Det är utplåning och förintelse. Det innebär att inte längre finnas till som människa. Det är en omöjlighet. Om en människa pressas till den yttersta gränsen av detta ”svarta hålet” har man tre utvägar har det sagts. Man kan ta livet av sig själv, någon annan eller bli tokig. En fjärde utväg kunde vara missbruket. Breivik var vid denna gräns. Han försökte att inte bli galen. Han tänkte på att ta sitt liv, men han valde att dräpa andra. I detta perspektiv kan man tänka sig att hela ”Manifestet” som han skrev och som var på flera hundra sidor bara var en överbyggnad och att det egentligen handlade om en narcissistisk människa som tog livet av andra för att slippa sitt eget vansinne. Det lyckades han inte med, eftersom handlingen i sig var galenskap. När han arbetade med att tillverka bomben och när han skulle till Utöya var det hela tiden detta han hade i huvudet: ”Klarar du inte detta är du en nolla.” (Seierstad)

 

 

När Wenche Behring mötte Jens Breivik.

 

Wenche Behring hade hyrt en liten lägenhet i ett hyreshus på Frogner i Oslo. Där bodde hon med sin fem år gamla dotter Elisabeth. Hon bodde på första våningen och i våningen ovanför bodde Jens Breivik. Jens var diplomat i utrikesdepartementet. Wenche var undersköterska. Han var 43, hon var 32. Seierstad berättar att de möttes i tvättstugan och hade ganska snart inlett ett förhållande. Att de möttes berodde förmodligen på en rad tillfälligheter. Att hon kom att bo just där kunde ha att göra med alla de tillfälligheter som spelar in när man får en lägenhet. Den kanske plötsligt blev ledig eftersom den som bodde där hade gått bort i en hjärtinfarkt eller liknande oförutsägbara omständigheter. Vad tillfälligheternas spel kan leda till är ett spännande tema. Filmen Match Point av Woody Allen handlar om detta. Det finns ett ögonblick i en tennismatch när bollen hamnar uppe på nätet, och i bråkdelen av en sekund kan den antingen rulla över eller falla tillbaka. Med lite tur kan den gå över. Stolpe ut eller stolpe in, faktorerna som bestämmer är så många att det är omöjligt att beräkna utfallet. Det går bara att göra statistiska sannolikhetsberäkningar. Om de inte hade mötts hade Norges historia sett annorlunda ut. Fram till att de möttes hade tillfälligheternas lagar spelat en roll, men när de till sist möttes övertog helt andra mekanismer. Då var de plötsligt indragna i varandras dramer där båda hade sina manuskript att följa.

Kort tid efter mötet i tvättstugan blev Wenche med barn. De gifte sig i den norska ambassaden i Bonn. I början kände Wenche en glädje över graviditeten, skriver Seierstad. Vi kan tänka oss att all hennes gamla längtan för en tid såg sin möjlighet till att bli tillfredsställd. Hon hade mött en man som materiellt kunde ge henne det hon önskade sig. Dottern var resultatet av ett tillfälligt förhållande och hon hade varit tvungen att klara sig med ganska små medel. Hon såg också möjligheten att få den familj hon aldrig hade haft. Hon började med all säkerhet relationen med en föreställning om att Jens var en varm och givande människa, som i motsättning till hennes föräldrar kunde bekräfta henne och också på det emotionella planet ge henne allt det hon längtade efter men, aldrig hade fått.

Under graviditeten blev hon emellertid mer och mer fundersam. Hon tyckte Jens var distanserad och kylig och när de tre barnen från hans tidigare äktenskap kom på besök såg hon att han inte hade något bra och nära förhållande till dem. Hon tänkte mycket på abort, men lagen om fri abort trädde inte i kraft förrän året därpå. Graviditeten blev plågsam eftersom hon hade ett så negativt förhållande till den. ”Det är som om han sparkar mig med vilja, för att plåga mig”, sa hon. Ett halvt år efter att barnet var fött blev Jens utnämnd till ambassadråd på den norska ambassaden i London och de flyttade dit. Men Wenche ångrade snart äktenskapet och ville åka hem. Hon lämnade London efter ett halvår.

Psykologin bakom partnervalet är intressant och kan beskrivas ur många synvinklar. Min beskrivning bygger på det jag tidigare skrev om identifikation.

Vi gör många val i livet, viktiga och oviktiga. Partnervalet är ett av de viktigaste. Det är existentiellt därför att vi med vår mänskliga förmåga att se in i framtiden och skapa oss föreställningar om den, inser att det är ett val som kan komma att påverka hela resten av livet. Det är också denna insikt om vår egen existens som skapar så djupa konflikter kring valet och i relationen. För många är det att stanna i en dålig relation förknippat med att ge upp själva meningen med tillvaron.

Låt oss börja med att se det utifrån en generell synvinkel. Det optimala handlar om ett fritt val där båda parter väljer varandra med öppna ögon utifrån den information och de känslor som finns i nutiden. Men för många blir det emellertid inte på det viset. På grund av den negativa identifikationen som de flesta bär med sig i en eller annan form kommer valet att bli överdeterminerat, dvs att det förutom faktorerna i nutiden också kommer att präglas av historien. När man som barn gjort sig lik negativa och utvecklingshindrande drag hos föräldrarna kommer detta att vara med och bestämma ens upplevelser av andra också i vuxen ålder. De som har negativa sidor, som man redan är blind för, framstår som positiva och felfria. När man blir förälskad ser man ofta inte den andras fel. Kärlek gör en blind heter det. Då är det detta som händer, att man har träffat en person som har just de negativa egenskaper man är blind för och då blir förälskelsen perfekt. Att välja ”rätt” person utifrån denna blindhet sker med ofelbar precision. Bland 100 personer i ett rum väljs den ena styrt av blindhet och inte öppna ögon. Om det är mammas eller pappas negativa egenskaper som är orsak till blindheten spelar en mindre roll. Denna ”perfekta” person ger också förväntningar om att man äntligen skall få det man längtar efter och inte har fått. Det är utifrån detta ganska lätt att förstå att det ganska snart kommer att slå sprickor i idyllen. Ofta håller det inte ens  smekmånaden. Den andra börjar snart opponera sig mot att behöva leva upp till de omöjliga förväntningar som ställs, speciellt eftersom den andra är en person med egna krav utifrån egen brist och längtan. Ofta kan man tycka att det fattas en person, en tredje person som kan vara så givande att båda kan få det de längtar efter. Uppvaknandet börjar gärna med en strävan efter att vilja förändra den andra. Han/hon skall förändra sig till att bli en som kan tillfredsställa och bli lik den idealbild som var där från början. Den andra vill oftast inte vara med på detta och har gärna sina egna krav om förändring och därmed är konflikterna och grälen ett faktum. Det är detta som skapar nerven i dramer som ”Vem är rädd för Virginia Wolf. Vi minns Elizabeth Taylor och Richard Burton i filmen med samma namn. Krisen som uppstår kan lösas om bara dialogen bevaras och man kan komma ut igen på andra sidan och välja varandra på nytt. Denna gång blir valet realistisk och med öppna ögon. ”Jag väljer dig som du är”. Krisen kan innebära något mycket viktigt, att man blir tvungen att sörja det man inte har fått och befria sig från oket från det förflutna.

Men när dialogen havererar och övergår till retorik blir det krig och konfrontation, Ingen part vill ta på sig ansvar eller skuld. Ingen vill erkänna något och ge den andra rätt. En längre tid arbetade jag med parterapier och då kunde jag ofta få uppleva par som inte kom ifrån varandra därför att skuldfrågan limmade dem samman. Den andra skulle erkänna sin skuld innan det var möjligt att lämna. Ett par i sjuttioårsåldern kom och sade att de behövde hjälp med att skiljas. Omedelbart efter att de hade satt sig ner började de en diskussion om vem som bar skulden för det ena och det andra. Jag fick rollen som domare, som skulle avgöra vem av dem som hade rätt. Båda ansåg att jag skulle döma till deras fördel. Det började med det katastrofala som hade hänt när de gifte sig för snart 50 år sedan. Det hade blivit något fel med tackkorten och de anklagade varandra med stor bitterhet, Problemet blev dubbelt så stort eftersom de inte längre kunde komma ihåg  hur det hela hade gått till. Så var de också tvungna att slåss om vem som hade den riktiga versionen. Det blev ganska snart klart att de varken kunde eller ville skiljas. Kampen hade blivit ett livsinnehåll och de kunde inte avvara den.

Vi har inte fått veta så mycket om Jens historia och personlighet, men kan bara ana att Wenche på ett eller annat sätt passade in i den. Det skall två till för att dansa tango. Han upplevde i varje fall att hon ville ha för mycket och efter hand sade han att hon utnyttjade honom och hade gift sig med honom för egen vinning. Förmodligen hade han egna behov med sig från barndomen och hade utifrån sin egen blindhet valt just en sådan kvinna, som inte kunde ge honom det han önskade sig. En kvinna som själv ville ha.

När det gäller Wenche blir hennes motiv klarare därför att vi vet så mycket mera om hennes bakgrund. Hennes far, byggmästaren, var en ganska frånvarande figur. Han var mycket hemifrån och han dog när Wenche bara var 8 år gammal. Modern var frånvarande genom sitt tillbakadragande. Ett tillbakadragande som efter hand ledde till psykos. En tid var hon inlagd med paranoida vanföreställningar (Seierstad). Jens passade med andra ord som hand i handske. Wenche valde honom utifrån att han hade just de egenskaper som hon hade gjort sig blind för i barndomen. Han var frånvarande och distanserad. Hon, det avvisade barnet blev på nytt avvisad. Hon fick inte den närhet och den ömhet hon hade längtat efter. Jens var ”fel” man. Blindheten varade emellertid inte länge och hon blev mer och mer upptagen av att han inte kunde ge henne det hon längtade efter. Att Jens avisade henne kunde bero på att de i grunden hade samma problem. Detta vet vi inget om men generellt er det så att den som avvisar själv varit avvisad.   Förmodligen kände Jens ett krav som han inte kunde tillfredsställa och drog sig ytterligare tillbaka. Relationen gick in i en ond cirkel där Wenche fick mindre och mindre desto mer hon krävde. Frustrationen var hög, men det framkommer inte så mycket i Seierstads framställning som tyder på att hon försökte påverka Jens till att bli den hon önskade att han skulle vara. Förmodligen fans där en uppgivenhet i henne eftersom hennes ansträngningar i barndomen inte hade varit till någon nytta. Dialogen mellan dem havererade tidigt och övergick till ett kyligt tomt förhållande utan drama och konflikt. Besvikelsen över att inte få det hon längtade efter flyttade sig över på barnen och speciellt på Anders, som ville ha något av henne som hon varken kunde eller ville ge. Man kan inte ösa ur en tom brunn, heter det.

Två som ville ha och ingen som ville ge. Wenche flyttade tillbaka till Oslo med ytterligare en besvikelse i bagaget. När hon träffade Jens fans det ett  hopp om att hon skulle få det hon längtade efter. Nu var det ingen som kunde ge henne det. Den som tog på sig att försöka var lilla Elisabeth. Seierstad skriver att hon både blev mamma för Anders och mamma för sin mamma. Det var inte bara avvisningen från Wenche som drabbade Anders. Jens avisade honom i lika stor grad. Fäder i samma situation brukar anstränga sig för att hålla kontakten med sitt barn. Jens gjorde mycket små ansträngningar och det kom att gå ett år innan han träffade Anders igen.

Utvecklingen från förälskelse under den första tiden till distans och kanske hat gjorde att Anders bytte identitet redan innan han blev född från, att ha varit kärleksbarn till att bli ett avvisat och oönskat barn.

 

Dialogen som havererade.

 

Dialogen är till för att klara upp i saken, sade Sokrates. Den är inte till för att vinna över motståndaren. Retoriken har däremot som mål att vinna över eller överbevisa motståndaren. Dialogen är med andra ord konstruktiv och innebär att man lyssnar till den andra.

Från den dag man föds börjar dialogen. Den börjar som ett ordlöst samspel mellan förälder och barn. Det är barnet som tar initiativet och föräldern som svarar utifrån barnets behov. Barnet vänder sig mot bröstet och vill ha mat, modern svarar med att ge det. Problemet med maten är löst. Det är fullt och obehagligt i blöjan och barnet kommunicerar detta. Blöjan byts och saken är uppklarad. Men föräldrarna har också ett val. Modern kan välja att inte ge bröstet och båda föräldrarna kan välja att inte byta blöjan. Från första början kan dom också välja att inte ge den ögonkontakt som barnet söker. Detta kan också bli den djupaste orsaken till avvisningen. Det kan också bli skälet till att dialogen havererar.

På så vis kom Wenche och Anders i otakt. Wenche hade negativa känslor för honom. Hon ville inte ha honom och hon svarade förmodligen inte på signalerna från honom. Förmodligen hade hon skuldkänslor för detta så som tidigare beskrivits. En skuldkänsla hon inte kunde erkänna, som var så stor att hon inte kunde tillåta sig att vara medveten om den, i varje fall inte till fullo.

För att kunna erkänna sin skuld måste man vara trygg på sitt eget värde. Det avvisade barnets problematik består i att det inte finns tillräckligt med självkänsla och tro på det egna värdet. Wenche bar på en skuld för att hon över huvud taget hade blivit född. Då blir det som med den berömda säcken med ärter. Det går inte att göra hål på den för att plocka ut en ärta för då kommer alla dom andra också att trilla ut.  På samma sätt går det inte heller att släppa till lite skuld, för då kommer allt och man blir ingenting värd. Därför måste också hela tiden garden och försvaret hållas uppe.

Det är inget som är så förstörande för dialogen som skuld. Det är en förutsättning för dialogen att båda parter är villiga att erkänna sin skuld. Man måste kunna säga ”Du har rätt, det var mitt fel”. Från och med det ögonblicket när det kommer att handla om att inte vilja erkänna sin skuld, blir det en kamp där man på alla sätt försöker försvara sig och där det inte längre kommer att handla om att vinna klarhet i saken. När man möter en person som bara anstränger sig för att komma ifrån sin skuld blir det inte heller möjligt att få till ett äkta möte. Det blir ingen närhet eftersom den barriär som uppstår när den andra försvarar sig hindrar djupare närhet och kontakt. Det bekräftande samspelet upphör, något som för ett barn är det mest utvecklingshindrande som kan hända.

När dialogen havererar tidigt i livet kommer personligheten och karaktären att präglas av detta och det är inte säkert att dialogen någonsin blir återupprättad.

För många kommer därför livet att präglas av att de står i ett retoriskt förhållande till tillvaron. Livet blir fullt av stress, kamp och konflikt. Men det är också möjligt att återupprätta dialogen. Det kan ske genom positiva möten i livet, ett läkande vänskaps eller kärleksförhållande eller en långvarig psykoterapi.

Ett barn har rätt att få utan att ge tillbaka. Det har rätt att få utifrån sina behov utan förbehåll. Det typiska som vi kan förmoda kom att prägla förhållandet mellan Wenche och Anders var att han inte fick utifrån sina behov men utifrån Wenches behov av att komma ifrån sina skuldkänslor. De goda bullarna blev bakade när skuldkänslan blev för stor. Att ge utifrån skuldkänsla står i motsättningsförhållande till att ge av kärlek.

När dialogen havererar blir det ett kampförhållande till andra och tillvaron. Det blir retorik på bekostnad av dialog. Anders förlorade tidigt tron på att få utifrån sin egen betydelse och värde. När han kom till Statens senter for barn- og ungdompsykiatri hade han mycket lite dialog med andra. Han höll sig mest för sig själv. I psykolograpporten hette det: ”Han deltar inte när andra barn leker.” och ”Han tar inte själv initiativ till kontakt med andra barn.”

Seierstad ger en ganska entydig bild av Anders. Ganska tidigt delar han upp världen i en ond och en god. En idealiserad värld i motsättning till en föraktlig och förkastlig värld. Antingen är man med honom i hans idealiserade föreställningar eller mot honom och därmed förkastad. Det blev färre och färre och till sist ingen som kunde följa honom i hans föreställningar och i slutändan drog han sig tillbaka in i en privat värld där bara den i fantasin konstruerade tempelriddarorden var på hans sida,. Med ett sådant förhållande till världen är det inte möjligt att föra en dialog. För att klara upp i saken behöver man se båda sidor av den.

När Anders lämnade dialogen ganska tidigt i sitt liv utvecklade han sig i stället till förhandlare. Man får något om man har något att byta med . Det första han gjorde i sitt möte med polisen på Utøya var att han försökte förhandla. När de försökte pressa honom på uppgifter om eventuella medhjälpare sa han ”Jag kan berätta 98 procent men de två resterande vill jag förhandla om”. Denne förhandlaren var det också försvarsadvokaten Geir Lippestad mötte. Lippestad beskriver bland annat de hårda förhandlingar som han förde med Breivik om vilka som skulle kallas in som vittnen. (Lippestad: Det kan vi stå för.)

Priset som man får betala för att lämna dialogen är ensamhet och att man leds närmare det svarta hålet som heter ”intet.” Det hål som Breivik försökte undvika med sina hemska handlingar.

 

Mannen som inte kunde födas in i livet

 

 ”Problemet med mig var att jag aldrig kunde födas in i livet”

”Jag upplevde aldrig glädjen av att vara barn”

”Jag var alltid, alltid utanför mig själv”

     (Sören Kierkegaard, dansk filosof 1813-1855)

 Vad menar då Sören Kirkegaard med att han aldrig kunde födas in i livet? Svaret på frågan ligger kanske i tankegången om det förlängda havandeskapet. Det biologiska havandeskapet varar ca 9 månader och avslutas med födelsen och att navelsträngen klipps. Men så har man tänkt sig att detta är början på ett psykologiskt havandeskap. En metaforisk föreställning som bygger på att det finns en psykologisk motsvarighet med ungefär samma varaktighet. När barnet föds till världen etableras en psykologisk navelsträng. Det uppstår en kontakt och ett samspel genom bland annat ögonkontakt, vilket leder till en anknytning. Så uppstår ett symbiotiskt samspel mellan föräldrar och barn, där barnet får allt vad det behöver genom att signalera och kommunicera kring sina behov och en dialog etableras som beskrivits ovan.

Detta symbiotiska samspel kännetecknar det psykologiska havandeskapet där barnet är mer eller mindre ett med sin förälder och har ingen upplevelse av sig själv som en egen person. Efterhand som utvecklingen och mognaden fortskrider uppstår en gryende känsla hos barnet av att vara en egen person. Självmedvetenhet innebär att det ser sig själv och efterhand uppfattar att det blir en person med ett namn och ett kön. Hela den senare utvecklingen mot vuxen ålder leder fram emot att bli en självständig person, som kan fatta egna beslut och inte behöver vara beroende av andra för sin överlevnad. Att existentiellt bli till som människa och födas in i livet handlar om hur man klarar balansgången mellan att vara självständig och att vara i relation till andra.

Problemet med att födas in livet har jag i olika sammanhang försökt att åskådliggöra genom att använda bilden av en bro. Nu vill jag försöka att placera Anders Behring Breivik in i denna bild.

 

Vi kan börja med en generell och ideell beskrivning. En beskrivning som bygger på den traditionella kärnfamiljen med gamla könsrollsmönster. Men även i den moderna familjen där rollfördelningen är annorlunda kan man med lite fantasi använda bilden. Ur barnets perspektiv blir problemet det samma. Det behöver bli en egen person och ta sig loss från de symbiotiska bindningar som måste finnas, antingen de är i förhållande till mamma eller pappa.

På denna bild står moder och barn på den ena sidan. Deras symbiotiska relation är ännu stark. På den andra sidan bron står pappa och representerar sig själv och de andra. Barnet måste för att födas in i livet gå över bron. Det behöver lämna mamma och ta sig in i relationer med andra för att kunna uppleva sig själv som en egen person med en egen identitet. Detta är en process som kan fortlöpa på många olika sätt och vi får med en gång en mängd scenarier i huvudet.

Mamma kan säga: ”Ja gå du bara, det är inte farligt och du kan komma tillbaka till mig om du blir rädd”. Pappa står på andra sidan, trygg och med öppna armar för att kunna ta emot med värme och kärlek. 

Bilden är den trevliga ideala och möjligen orealistiska och utopiska. Det ideala är ju att kunna gå över på ett okomplicerat sätt. Trygg på att bli mottagen på den andra sidan och att på vandringen behålla sin egenart, utan att göra våld på den. Bli tillräckligt lik för att kunna bli accepterad, men också bli respekterad för det som är en själv. Det är inte många som kommer över bron på det sättet. Det är kanske en utopi i verkligheten, som ingen helt kan uppnå. De flesta av oss blir tvungna att ge upp för mycket av oss själva och bli lik de andra för att passa in.

 

Den andra brobilden visar större dramatik och ger en känsla av hur farligt det kan vara att försöka ta sig ut i livet. I stället för att vara välkomnande kan pappa  stå halvt bortvänd och se likgiltig ut. Han kan se hotande ut eller han kan ställa villkor som gör det hela omöjligt. Möjligheterna i denna bild är oändliga och kommer att prägla det sätt barnet tar sig in i livet på eller mera eller mindre misslyckas med det.

En man som gick med svåra självmordstankar sade: ”Jag har blivit stående mitt på bron och det är lika så bra att jag hoppar i älven.”

De överlevnadsstrategier som utvecklas och hur barnet formar sin karaktär kommer att vara bestämt utifrån hur det lyckas ta sig över bron.

För Anders del blev det svårt efter som mamma Wenche var mycket ambivalent till honom. Seierstad beskrev hur hon var den dubbelbindande mamman, som sköt honom ifrån sig med den ena handen för att sedan utifrån sina skuldkänslor dra honom tillbaka med den andra. Hennes ilska mot Jens bidrog förmodligen också till att hon inte uppmanade honom att gå över bron. Jens gjorde det dessutom ganska omöjligt. Han fanns på andra sidan bron, men långt bort och i ointresse, bortvänd och likgiltig. I hela Seierstad framställning framkommer lite eller inget intresse för sonen från Jens sida. Jag sade inledningsvis att jag inte är ute efter att lösa skuldfrågan. Vems skuld det var att Anders Behring Breivik blev som han blev. Men det kan ändå vara på sin plats att peka på att Jens med sin frånvaro bär ett lika stort moralisk ansvar som Wenche, som egentligen försöker vara mamma så gott hon kan utifrån sina dåliga förutsättningar. Tillfogas bör att det här handlar om ansvaret för de förutsättningar Anders får för att utveckla sin personlighet. Ansvaret för sina val och handlingar vilar på honom själv.

Anders kunde med andra ord inte gå över bron. Han blev kvar där med sin mamma och kunde som Kirkegaard inte födas in i livet. Seierstad beskriver också hur han skämdes över sin bindning till modern. När de var ute och gick tillsammans fick hon besked om att gå några steg bakom honom så det inte skulle synas. ”De kan tro att jag är efterbliven”.

Den feminina identifiering som många uppmärksammat och som har fått många att spekulera i en latent homosexualitet går också att förklara utifrån denna bild.

Att inte födas in i livet skapar den existentiella utanförskapskänsla som Kirkegaard beskriver. Det är en känsla av att inte få något liv och djupast sett heller ingen existens, eftersom det krävs att man hittar ett bekräftande samspel med andra. Anders var tvungen att försöka vara människa helt för sig själv. Eftersom det inte gick att få till det i verkliga livet försökte han att skapa ett liv i sin egen inre värld. I sin frustration över att inte kunna födas in i livet formade han tidigt de tillbakadragningsmekanismer som kom att ligga till grund för den bild av världen som han skapade sig och som är ganska privat och psykotisk. ”Jag har rätt att bestämma över vem som skall leva eller dö.”

 

 

Symbioskomplexet

 

För många år sedan läste jag en artikel av en dansk psykolog. Namnet har jag glömt och artikeln har jag förlorat. Titeln var just ”symbioskomplexet”. Det är inte en vanlig benämning. Jag tror inte att jag har stött på den i något annat sammanhang och när jag försöker googla på den får jag inga träffar. Tankegången i den här artikeln har jag emellertid burit med mig och tänkt att det i den finns en nyckel till att förstå den extrema invandrarfientligheten /rädslan av den karaktär som präglar Anders Behring Breivik. 

Denna psykolog hade studerat ett antal barn med en psykotisk problematik. Det är speciellt två fall jag minns. Det ena var en liten flicka som hade panisk skräck för dammsugare. Hon var rädd att hon skulle sugas in i dem. Denna rädsla förhöll hon sig till genom att rita dammsugare. Insuget på dammsugaren ritade hon som en stor mun. Orsaken fanns att hitta i hennes relation till sin mamma. Psykologen beskrev modern som invaderande och utan förmåga att respektera sin dotters självständighet. Den lilla flickan var hela tiden tvungen att kämpa för att få vara en egen person. Att bli uppslukad betydde utplåning och att hon inte kunde få bli den hon var menad att bli; en liten flicka med ett eget liv. Som följd kunde hon inte vandra över bron och bli född in i livet.

Det andra fallet handlade om en liten pojke som hade svårt att tåla att människor med annan hudfärg flyttade till Danmark. Han var inte så rädd för enskilda människor utan det var själva idén som skrämde honom. Han såg framför sig hur den danska befolkningen kom att blandas upp och den typiska ljusa hudfärgen skulle komma att försvinna. Denna idé skrämde honom och hans rädsla var av samma karaktär som den lilla flickans. Han hade utvidgat sin bild av sig själv till att vara synonymt med sitt land och var på samma sätt rädd för att bli uppslukad och inte kunna få bli en egen person.

Båda barnen hade ett olöst symbioskomplex dvs. de hade inte kunna komma loss från sin symbiotiska bindning till mamma, som de upplevde som invaderande och uppslukande.. Flickan hade flyttat över problemet till dammsugaren och pojken hade flyttat över det till den danska befolkningen och invandrarna.

Som jag försökte visa med bilden av bron är det många som inte har kommit över den på ett bra sätt, dvs. det finns många med olösta symbioskomplex i varierande grad och omfattning. Gemensamt för alla är att de inte har löst konflikten mellan frigörelse och beroende, vilket gör att allt och alla som hotar deras självständighet blir ett hot. Det är mamma som hindrar dem från att gå över bron av olika orsaker. (Och en pappa som inte hjälper till från andra sidan.) Skuldkänslan som leder till dubbelbindning så som tidigare beskrivits är en orsak. Dessa mammor klarar dessutom inte att låta barnet klippa den psykologiska navelsträngen därför att den ger också dem den näring som de behöver. De har inte ett eget liv och hittar bekräftelse i att ha ett barn som är bundet till dem och är ett med dem. Att släppa barnet fritt blir ett hot som ställer dem framför avgrunden och det förfärliga ”intet”. Att barnet får ett eget liv där det kan ha en egen inre värld blir svårt att acceptera. De kan kontrollera barnets beteende i det yttre men behöver också veta vad som händer i det inre för att ha full kontroll. De blir inträngande och invaderande i sina försök på att kontrollera vad barnet har för sig i sina fantasier och tankar. Detta är det största hot ett barn kan uppleva eftersom deras existentiella behov av att bli till som människa hotas.

Nu är det på sin plats att påpeka att sådana symbiotiska bindningar inte bara uppstår mellan moder och barn, jag har sett flera exempel på livshindrande symbiotiska bindningar också mellan fader och barn. I och med nya könsrollsmönster kan man tänka sig att detta blir mera och mera frekvent.

Exempel: En ung man blev inlagd på mentalsjukhus med den psykotiska vanföreställningen att han var död. Det gick inte att få honom att gå med på att så inte var fallet. Fadern kom på besök varje dag. I början tyckte personalen att det var fint att fadern var så engagerad men man lade märke till att de två inte syntes till under en viss tid på avdelningen. Efter hand visade sig att de då var på toaletten där fadern gav sonen lavemang. Han förklarade det med att han alltid hade skött detta åt sonen. Det visade sig att fadern försökte ha kontroll över det mesta av sonens autonoma funktioner och hindra självständighet på alla plan. Sonen hade inte hittat någon annan lösning än att göra sig oåtkomlig genom att förklara sig död. Dödsriket hade fadern inte tillgång till och han kunde rädda det lilla som var kvar av sin egen existens.

Tankegången blir att många av de som har extrema problem med invandring och påverkan från andra kulturer och religioner har det utifrån ett olöst symbioskomplex. Hos den lilla pojken finns det en rädsla för att bli uppblandad, den samma rädsla som den lilla flickan uttryckte med sin skräck för att sugas in i dammsugaren. Det handlar med andra ord inte så mycket om en rädsla för enskilda personer med mörk hudfärg utan mera om själva idén att vi/ jag kan bli uppblandad eller utslätad. Hotet är existentiellt och blir så viktigt att det överskuggar allt annat för en del av dem som har det olösta symbioskomplexet som sitt främsta signum. Om vi går tillbaka till bilden av bron förstår vi att det kan finnas många av dem, så att en rimlig hypotes kan vara att det är bland dessa vi hittar de som har de största problemen med invandrare och kulturell och religiös påverkan.

Orsaken till extremismen beskrivs ofta som ”radikalisering”. Att personen har fått sina extrema åsikter genom påverkan från andra, föreningar etc. Till en viss grad är detta säkert rätt och det är inte meningsfyllt att hitta skäl i psykopatologin till alla åsikter som är på tvärs av den allmänna uppfattningen om invandringen och problemen kring den. Men det finns en gräns, som när den överskrids behöver diskuteras utifrån en tankegång om djupare personlighetsstörningar. En som gick långt över den gränsen var Anders Behring Breivik och vi kan inte förstå detta om vi inte letar i den djupa psykopatologin bakom hans tankegångar och handlingar.

Hypotesen är att Anders Behring Breivik är en av dessa som inte kunde klara av tanken på en uppblandning på grund av ett olöst symbioskomplex. Han var så hotad av denna känsla av utplåning att han inte kunde stå ut med den, vilket medförde att all hans energi riktades mot att slåss mot detta hot. Förberedelsen till hans krig försiggick på datorn i pojkrummet, men orsaken till hans problem fanns förmodligen hos mamma på den andra sidan av dörren. Mycket av den bindning till mamma som Seierstad beskriver kan förklaras utifrån tankegången om ett olöst symbioskomplex. Om Wenche i tillägg till sin ambivalens och dubbelbindning också var inträngande och invaderande är kanske inte så klart, men Seierstad kommer ofta tillbaka till hennes gränslöshet vilket kan tyda på att hon heller inte hade respekt för sin sons behov av integritet. Anders visade i alla fall att han försvarade sig mot henne genom att ibland inte vilja äta hennes mat och ibland inte vill släppa in henne.

Seierstad citerar från rapporten från Statens Senter for Barne- og ungdomspsykiatri: ”Hela familjen är präglad  av moderns dåliga sätt att fungera psykologiskt. Starkast präglar detta förhållandet till Anders. Detta förhållande är mycket dubbelt, genom att modern å ena sidan knyter honom till sig, å andra sidan avvisar honom mycket aggressivt. Anders blir offer för moderns projektioner av paranoid aggressiv och sexuell rädsla för män generellt.”

I den första psykiatrirapporten av psykiatrerna Synne Sørheim och Torgeir Husby heter det: «Observandens mor beskriver at observanden ikke lengre så ut til å vite hvor stor avstand han skulle holde til henne, i det han kunne skifte på å sette seg alt for nær henne i sofaen til å ikke ville ta imot maten hun serverte.»

 

Narcissus

 

 Vad menar du? En stor man? Jag ser bara en skådespelare som framställer sitt eget ideal.

(Nietzsche, 1886)

Under rättegången mot Anders Behring Breivik var det stor oenighet om vilken diagnos som skulle passa på honom. De två rättspsykiatriska undersökningarna kom fram till motstridande slutsatser och en rad professorer och andra sakkunniga uttalade sig dels som vittnen och dels till media  och hade skilda åsikter. På en punkt var man emellertid ense. Flertalet ansåg att han hade en narcissistisk personlighetsstörning. Till och med Breivik själv visade en viss insikt och självironi när han avslutade ett brev till Åsne Seierstad med  ”Med narcissistisk hälsning---”

Den grekiska myten om Narcissus finns i många versioner. En handlar om en ung man som blev så förälskad i sin egen spegelbild, så som han såg den i en stilla vattenyta, att han glömde allt annat och tynade bort och dog. Gudarna lät det växa upp en blomma till hans minne, som vi i dag kallar narciss.

Många av oss kan känna vissa likheter med Narcissus. Det är till och med nödvändigt att ha ett positivt förhållande till sig själv. Det ingår i det självförtroende som är så viktigt att ha för att se sig som en värdefull person, som har rätt att finnas till och ta plats bland andra. Men så kan det bli för mycket av det goda. Då blir det självcentrering och uppblåsthet. Det går inflation i självet har någon sagt. Så måste vi fråga: Vad är orsaken till denna inflation och hur kom det sig att Anders Behring Breivik utvecklade sig till att bli denna narcissist med den uppblåsta självbilden?

Nyckeln till att förstå hur och varför narcissismen utvecklas ligger i avvisningsproblemet. Anders var som beskrivits tidigare ett avvisat barn. När han inte fick uppleva att han dög valde han som alla andra barn med samma förutsättningar att försöka förändra sig till att bli sådan att han kunde bli godkänd. Så utvecklade han en idealiserad självbild, som skulle leva upp till de förväntningar han antog fanns. Wenche hade själv en sådan idealiserad självbild som hon i sin tur utvecklat för att avvärja avvisningen. Via de identifikationsprocesser som beskrivits tog Anders till sig Wenches föreställningar om hur man skall vara för att duga. Seierstad beskriver vid upprepade tillfällen ordentligheten och pedanteriet hos både moder och son.

I processen med att forma och skapa sin personlighet och karaktär används kraft och energi för att förverkliga dessa föreställningar om hur man måste vara. Om man inte kan använda kraften att förverkliga det som är ens äkta och egentliga själv utifrån det som är ens särart måste energin användas till att förverkliga det falska självet. Det falska självet  skapar en likhet med någon annan som leder bort i från det äkta, egentliga och egna självet.

 

I hemlighet, föraktar du dig själv, även när-eller speciellt när- du gör det mesta av din förträfflighet

                                           (W. Reich: Listen, Little man.)

 

 

Därmed har det också formats ett känsligt system som hela tiden är beroende av ett bekräftande utifrån. ”Du duger, du är bra nog, jag tycker om dig, jag älskar dig. Villkoret är att du beter dig så att du också bekräftar min förträfflighet.” Om nödvändigt måste detta idealiserade själv blåsas upp mera och mera för att vara säker på att få det nödvändiga bekräftandet. I slutändan handlar det om rätten att finnas till i världen och i andras ögon.

Ofta, som för Breivik, var inte detta möjligt att åstadkomma. Det blev ändå otillräckligt. När barn inte trivs med det den yttre världen kan bjuda på drar de sig gärna tillbaka i sig själva och skapar kompensation på fantasiplanet. Kan man inte få det man behöver i den yttre världen kan man få det i den inre. Anders formade tidigt tillbakadragningsstrategier, vilket kunde observeras under han vistelse vid Statens Senter for barne- og ungdomspsykiatri. På fantasiplanet kunde han vara den han ville vara. Detta växte med åren och blev till sist till storhetsföreställningar som inte längre hade kontakt med verkligheten.

Ibsens Peer Gynt var en ung man som inte var så väl ansedd i bygden och som mest levde i en fantasivärld där han uträttade stordåd. När han ligger på rygg och ser upp i skyn tycker han att han ser en ryttare till häst.

"Peer Gynt rider først, og der følger ham mange. -

Hesten har sølvtopp og gullsko fire.

Selv har han hansker og sabel og slire............

Kvinderne nejer sig. Alle kan kende keiser

Peer Gynt og hans tusende svende."

Peer Gynt blev tvungen att bege sig ut i världen  för att förverkliga sina föreställningar om sin egen storhet. Han ville komma hem och visa för alla som mobbat honom att han var bättre än dem. Han var inte så noga med metoderna, det viktigaste var att han tjänade pengar. Bland annat var han inblandad i slavhandel.

Breivik följde den samma vägen och tjänade en tid stora pengar på att sälja falska intyg på nätet.

 

De höga tankarna om sig själv som ger narcissisten hans uppblåsta attityd blir samtidigt hans svaghet och sårbarhet. Uppblåstheten blir som en ballong som kan falla samman om någon kommer med en nål och sticker hål på den. Narcissisten måste till varje pris förhindra att detta händer. Alla försök till kränkning eller nedvärdering måste avvärjas. Det är inte underligt när man tänker på vad man angriper hos honom, nämligen grunden för han existens. Några blir aggressiva och försöker tvinga andra till att gå med på att de är störst och bäst, andra drar sig in i sig själva och kompenserar med att skapa föreställningar på fantasiplanet om den egna förträffligheten. Det ena utesluter heller inte det andra

Att tillbakadragningen och kompensationen på fantasiplanet utvecklar sig hänger samman med kränkningar och besvikelser. Verkligheten kunde inte ge Breivik den status han behövde. Under barndomen var han tidvis mobbad men som Seierstad pekar på var detta inte i den grad att han verkligen kunde kallas ett mobboffer. Ibland var det till och med han själv som var mobbaren. Det var i stället livet själv som skapade kränkningarna. Han blev inte den stora hjälte han ville bli bland taggarna, han lyckades inte så bra i Fremskrittspartiet och hans försök att tjäna pengar gick heller inte som förväntat. Att bli sittande på pojkrummet hemma hos mamma stämde dåligt med de idealiserade föreställningar han hade haft om lycka och framgång. Breivik hade förmodligen under lång tid utvecklat kompensatoriska storhetsidéer, men i den virtuella värld han gick in i med hjälp av datorn och  dataspelet World of Warcraft förlorade ballongen kontakten med marken och de megalomana idéerna utvecklade sig till psykotiska vanföreställningar.

Kan det finnas en mera uppenbar slutsats att dra av detta än att kompensationen på fantasiplanet blir större efter som förnedringen ökar? Är det inte också rimligt att tänka sig att storhetsidéer och vanföreställningar så som vi hittar dem hos schizofrena bara är ett extremt uttryck för detta? Det som hänt med den schizofrena är bara att verkligheten har blivit oförenlig med fantasierna och han har blivit tvungen att välja dem därför att verkligheten blev för smärtsam.

Det är fel att säga att den narcissistiska karaktären bara är upptagen av sig själv. Andra människor intresserar honom i allra högsta grad men hans sätt att intressera sig för dem är speciellt. De är i första hand intressanta i den grad de kan bekräfta hans egen förträfflighet. Om den andra inte uppför sig i överensstämmande med detta, är narcissisten ointresserad i hur han har det , hur han känner och tänker. Narcissistens relationer till andra är vanligtvis  exploaterande och ibland parasitiska, han suger ut andra människor och kastar dem ifrån sig som tomma äggskal. Den typiska självcentreringen sätter förmågan till empati med andra ur spel. Inte så att han inte kan känna hur andra har det, men det leder inte till någon medkänsla, det blir i stället använt till ytterligare utnyttjande. Så när Breivik säger att han var tvungen att arbeta aktivt med att undertrycka sin empati för att vara i stånd till att skjuta ner försvarslösa ungdomar är detta förmodligen en efterkonstruktion och ett led i idealiseringen av sig själv. I verkligheten fans inte denna empati i honom. Lika lite som hos Peer Gynt när han ligger på en välvd båt tillsammans med det sjunkna skeppets kock. Båten kan inte bära dem båda och kocken ber för sitt liv.

Peer

Den næven væk!

Kokken

Å, snille, - spar! 
Husk på de små, jeg hjemme har!

Peer

Jeg trænger livet mer end du, 
for jeg er ungeløs endnu.

Kokken

Slip! De har levet; jeg er ung!

Peer

Fort; rap dig; synk; - du blir så tung.

 

I detta ser man också den stora skräcken i Breiviks liv. Han som var så desperat i sitt behov av att ha någon som beundrade honom eller som han  kunde känna sig starkare och bättre än riskerade  att stå ensam när han hade sugit ut och förbrukat alla kring sig. Här hotade också sammanbrottet. Därför att han gjort allt för att bli sedd och inte hade en egen personlighet så att han kunde klara sig utan detta, kom han att stå i ett existentiellt vakuum när han löpt hela linan ut. När inte längre den fiktiva bekräftelsen från medspelarna på nätet var tillräcklig blev lösningen att lämna verkligheten och fortsätta blåsa  upp sitt redan uppblåsta jag tills han förlorade kontakten med verkligheten. Självgodheten blev till psykotisk megalomani.

Det gick på samma sätt med Peer Gynt. När han upplevde att hans stora förmögenhet och därmed hans satsning på att förverkliga drömmen om att bli kejsare över hela världen föll samman , hamnade han på dårhuset i Kairo med vanföreställningar om att vara den han drömde om att bli, nämligen kejsare.

Ett annat exempel kan vara idrottsmannen som i flera år solat sig i publikens uppmärksamhet. Han hade också varit mittpunkt i vänkrets och familj fast en del av dem hade blivit less på att alltid tillhöra hans beundrande skara. Så en dag fick han en skada som var så allvarlig att han inte längre kunde utöva sin idrott. Detta är självklart ett allvarligt trauma för varje  idrottsman men för denna person rasade allt samman. Hans liv hade varit baserat på att han kunde stå högt över alla andra och sola sig i deras beundran och nu rasade allt samman som ett korthus. Han blev psykotisk och utvecklade bland annat storhetsidéer om att han var en profet som skulle frälsa världen från undergång.

Generellt kan man säga att så länge den narcissistiska karaktären kan upprätthålla sin uppblåsta självbild lever han vidare utan speciella psykiska symtom eller problem. Hela hans karaktärsstruktur är uppbyggd för att avvärja den ångest som drabbar honom om han förlorar sina försvar och blir så liten och värdelös som han egentligen känner sig.

Den narcissistiska karaktären säger ganska enkelt att andra anser att jag inte är värd något, det gör förbannat ont och jag accepterar det inte. I stället är min utgångspunkt att jag är mera värd än er alla och att ni en gång kommer att upptäcka det och krypa framför mina fötter. Därför blir han självförsörjd och behöver inte andra till annat än att beundra sig. Många av dessa människor har utvecklat en fantastisk förmåga till att få andra att gå med på att de är stora och betydelsefulla, och med moderna medier till disposition bör genierna i branschen ha oändliga möjligheter.

Den resurssvaga narcissisten försöker tvinga andra till underkastande och beundran, gärna genom att använda våld, medan den resursrika använder mera sofistikerade metoder. Exempel på sistnämnda hittar vi hos de stora folkförförarna, men här ser vi också hur mordiska och sadistiska metoder gärna blivit använda på dem som inte vill höra till den beundrande skaran.

Historien om Anders Behring Breivik har visat för oss att vi ännu inte lärt oss att passa oss för den megalomana människan. Breivik lyckades med att manipulera psykiater, jurister och halva den norska befolkningen till att tro att han inte var paranoid schizofren.

”Tyvärr har det efteråt visat sig att han visste exakt hur han skulle manövrera i manegen. Om än hans idéer var oöverträffligt sjuka så var Anders Behring Breivik skarp som få. Kanske är detta en delförklaring till att han nu på vissa håll i världen framstår som en kultfigur med hundratals, ja kanske tusentals anhängare” (Lippestad)

 

 Galenskapen

 

Vi människor lever med en ganska problematisk illusion. Illusionen om att det finns en objektiv bild av världen som vi alla delar. I verkligheten upplever vi alla världen på var och ens unika sätt. Vi tolkar, lägger till, dramatiserar och förskönar efter behov och ingen av oss gör det på exakt samma sätt. Vi lever i vår egen inre värld som beskrivits i ett annat inlägg:

http://www.anfinset.se/279100268/1458757/posting/v%C3%A5r-inre-v%C3%A4rld

En värld som vi skapat utifrån vår historia och våra erfarenheter. Flera gemensamma nämnare finns emellertid så att vi kan komma överens om olika verklighetsbeskrivningar. Men någon garanti för att din upplevelse av rött är den samma som min går inte att få. Om vi kommer från olika kulturer kan vi ha lite svårare att förstå varandra därför att våra inre världar är olika. Mina barnbarn upplever världen på ett annat sätt än mig och det krävs vissa ansträngningar från båda håll för att vi skall kunna förstå varandra.

Utifrån hur vi upplever världen, gör vi våra val och våra handlingar. Alltid när det är någon som handlar på ett sätt vi inte kan förstå så är det därför att den personen upplever världen på ett annorlunda sätt och har en inre värld som är strukturerad och formad på ett sätt som är annorlunda än vår egen. Vissa fenomen kan vi uppleva så pass lika att vi kan kommunicera kring dem, andra upplever vi så olika så kommunikationen blir omöjlig. Det finns de som skapat sin inre värld så annorlunda att deras beteende konsekvent blir obegripligt. Vid någon punkt på en skala börjar vi kalla dessa personer tokiga och ger dem i värsta fall diagnoser som psykotiska eller schizofrena. När jag under många år arbetade i psykiatrin och på mentalsjukhus fick jag uppleva denna gradvisa skala från de som gick att kommunicera med och som upplevde världen tillräckligt lika så att det var möjligt, till de som helt levde i sin egen inre värld och som var så annorlunda att den inte längre var kommunicerbar. Därför hade de som gått längst i denna process givit upp språket. Språket förutsätter att det finns en mottagare som kan omsätta det sagda till något som motsvarar hans egna föreställningar. Dessa människor presterade ofta bara en obegriplig ordsallad.

Mångas beteenden och ritualer var obegripliga, men så länge språket fanns kvar kunde de förklara så att man med lite fantasi kunde förstå vad det handlade om. En man kunde stå i timmar ute på gräsmattan och stirra rakt in i solen. Gick man närmare kunde man se att han frenetiskt blinkade med ögonen. Ögonen blev efter hand röda och rinnande. Han kunde förklara att solstrålarna var så farliga att de kunde förgöra alla människor. Han ansåg att han kunde  rädda människorna, men då var han tvungen att  klippa sönder strålarna genom att blinka med ögonen. Detta förklarade han som en självklarhet som inte var lönt att ifrågasätta. Omedelbart kunde man få den trevliga uppfattningen att man här hade att göra med en man som verkligen försökte rädda mänskligheten om än på sitt eget galna sätt. Så mycket altruism var det nog inte i detta. Det var sig själv han försökte rädda. Han var en man som i flera år varit tvångsintagen på mentalsjukhus, klädd i sjukhusets gråa kläder och över huvud taget fråntagen alla rättigheter. Genom att föreställa sig att han var en betydelsefull person som kunde rädda mänskligheten fick han den kompensation han behövde för att upprätthålla sitt värde. Det var ett försök att slippa ifrån det att inte vara någon.

På samma sätt var Anders Behring Breiviks frenetiska arbete med att skriva sitt manifest och framställa en bomb inte ett arbete för att rädda den europeiska befolkningen från det mångkulturella inflytande, utan ett desperat arbete med att rädda sig själv. ”Om jag inte klarar detta är jag en nolla”. Till och med skjutandet och  dödandet på Utøya handlade om det samma, att rädda sig själv från att vara ingen.  

Av det jag skrivit hittills tror jag det framgår med all önskvärd tydlighet att jag anser att den först psykiatrirapporten var den riktiga. Den som konkluderade med att Breivik lider av paranoid schizofreni och därför är otillräknelig. Den andra psykiatriska undersökningen som genomfördes var egentligen en omöjlighet. Breivik hade haft god tid på sig att täcka över sin psykotiska problematik. Han behövde ingen insikt i att hans idéer var psykotiska vanföreställningar, han behövde bara veta vilka av hans idéer och föreställningar som andra bedömde som vanföreställningar och så hålla dessa för sig själv.

Så är frågan, är detta möjligt? Kan en man med denna diagnos ha en sådan självkontroll att han kan klara detta. Jag är övertygad om att så är fallet och hittar många exempel i litteraturen på detta.

Bland annat Professor i psykiatri Tor K. Larsen är av samma åsikt:

http:/www.aftenposten.no/nyheter/iriks/Mener-Breivik-ble-vurdert-pa-feil-grunnlag-7242176.html#.U2vEwPl_sXE