27. okt, 2013

 

Vi är inte gamla för vi upptäcker att vi har en inre värld som vi kan vara i där de vuxna inte kan nå oss. Att ”Mamma eller pappa inte kan veta vad jag tänker”, är både en räddning och en triumf i många situationer. Själv kommer jag ihåg att jag ganska tidigt begrundade detta att jag hade en egen inre värld som ingen visste om. Jag var kanske bara 5 år när jag kunde börja njuta av den frihet detta innebar. Samtidigt fanns en förundran över det självklara att det var bara mig av alla människor som levde i denna värld. Jag förstod att jag var unik, att det bara fans en av mig. Liknande funderingar i tidig barndom kan säkert de flesta erinra sig. Något av det mest speciella vid det att vara människa är att det finns en självmedvetenhet, det vill säga en medvetehet om denna unika egna plats i tillvaron.

Som barn kunde jag som nu, vara inne i mig själv i mitt eget rike och ingen kunde tränga in där. Frågade någon om vad jag hade för mig där inne, vad jag fantiserade om eller tänkte på, kunde jag välja mellan många olika svar. Jag kunde säga: ”Det har du inte med att göra” eller ”jag tänker inte på någonting” eller jag kunde säga att jag tänkte på något helt annat än det jag verkligen tänkte på. På så sätt kunde jag då som nu värna om min egen inre värld ganska långt på väg. Detta kräver emellertid en viss självkontroll och jag kunde bli tvungen att utveckla extra strategier för att inte avslöja mig vid att rodna, svettas eller kanske darra på handen.

Fördelarna var många, en nackdel som jag kanske inte tänkte så mycket på då var ensamheten. Problemet med att det är så svårt att kommunsera med andra om hur vi har det i vår inre värld försätter oss i en ensamhet som är ganska absolut. I ett nära vänskapsförhållande kan vi komma en bit på väg och i ett kärleksförhållande där det finns ett äkta möte kan vi komma så långt bort från vår ensamhetsproblematik som det är möjligt. Men även där finns begränsningarna. Och inför många av livets villkor är vi ändå ensamma. Det mest uppenbara är att vi står ganska ensamma inför vissheten att vi skall dö och vi vandrar också denna slutpunkt till mötes i ensamhet, även om vi kan ha en hand att hålla i och höra tröstande ord.

Vi ställs också ständigt inför val som vi inte kan komma undan och som vi är ensamma i. I en katastrofsituation kan det hända att man måste välja mellan att räcka ut en hand för att rädda någon annan men samtidigt riskera sig själv, eller tänka på sig själv och låta den andra dö. Även om det bara handlar om sekunder hinner man tänka på konsekvensen av valet, hur det blir att leva med det resten av livet. Jag är totalt ensam i detta och har varken tid eller möjlighet att rådfråga någon. En tråkig tendens hos oss människor är att vi inte klarar att ta konsekvensen av våra val så bra. Vi vill gärna skylla från oss därför att skulden är så svår att bära. ”Jag trodde att han/hon ändå skulle klara sig. Jag trodde att den bredvid mig stod bättre till och sträckte ut sin hand etc.” Det krävs ett mod att vara människa har många betonat, modet att ta ansvaret och konsekvensen av sina handlingar, och inse att jag är ensam om det och oftast inte kan skylla på andra.

 

23. okt, 2013

Vad är tid? Om ingen frågar, vet jag det. Men om jag skall förklara för en som frågar, vet jag det inte. (Augustin) 

Det tidsbegrepp vi vanligtvis använder är det astronomiska tidsbegreppet som våra klockor mäter. Och vi har faktisk ingen riktig annan definition av tid än denna cirkeldefinition: Tid är vad våra klockor mäter. När Nobelprisvinnaren i fysik Richard P. Feynman som fick priset för sitt arbete med atomuren fick frågan ”Vad är tid” så sade han: vi fysiker arbetar med den varje dag, men fråga inte mig om vad tid egentligen är, det ligger utanför mitt område. Han kunde också sagt att jag vet att det finns en annan tid men den ligger utanför mitt område och tillhör metafysiken.

Varat är just ett sådant metafysiskt tidsbegrepp. Den franska filosofen Henri Bergson (1859-1941) som jag skriver om i mina böcker använde begreppet Durée som sitt tidsbegrepp. Begreppet är inte så lätt att översätta. Det betecknar det som varar och när den svenska översättaren Algot Ruhe skulle finna ett passande svenskt ord uppfann han ett eget ord; Nuflödet. Jag tycker bättre om detta, det ger en mera konkret association till livet, till livet som en älv som flyter och som man kan vara i eller ställa sig vid sidan om.

Bergson menar att det tidsbegrepp som fysiken opererar med egentligen inte betecknar tiden i sig, men är tid och rum hopblandad. Han hävdar att fysiken har skapat ett bastardbegrepp

Den vanliga klocktiden känner vi ju till som en cirkel där det är avsatt 12 punkter med jämna intervallar och när visaren har gått runt cirkeln två gånger har vi ett dygn. Detta är en praktisk geometrisk och mekanisk konstruktion där cirkeln är placerad i rummet som en miniatyr av den cirkeln en punkt på jorden beskriver under loppet av ett dygn.  Denne modell av tiden kan bara vara en modell i rummet. Tiden i sig kan man ju inte mäta för hur skal man kunna mäta något som hela tiden försvinner. Ögonblicket nu är borta för alltid så snart vi har uttalat det.

Bergson mejslar ut sin definition av varat som något annat än rum och astronomisk tid ifrån många infallsvinklar. Kanske skillnaden blir klarast när han hävdar att vi måste skilja mellan varighet och samtidighet. Här tar han utgångspunkt i att psykofysiken var och forfarande är upptagen av att komma fram till metoder för att mäta olika sinnestillstånd och för Bergson är det viktigt att visa att en sådan mätning i princip inte är möjlig. I varje fall inte möjlig på något annat sätt än att förlägga sinnestilstånden i rummet och mäta dem på samma sätt som fysikerna mäter tid. Medvetandetillstånden i sig själv har man ju därmed inte mätt. Jag kan inte hävda med något krav på exakthet att jag är dubbelt så glad i dag som i går eller att jag har fyra gånger så ont i mitt ben i dag jämfört med vad jag hade för ett år sedan. Skulle jag kunde göra det måtte jag skilja ut mitt nuvarande sinnestillstånd och lägga det vid sidan av mitt tidigare som jag önskar att jämföra det med. Dvs. placera båda dessa två sinnestilstånd i rummet som ting och mätbara storlekar. Detta är emellertid inte möjligt därför att sinnestilstånd i motsättning till ting aldrig kan vara samtidiga. I rummet existerar samtidighet i betydningen att vi kan lägga objekt vid sidan av varandra och observera dem samtidigt. I medvetandet finns emellertid inte en sådan samtidighet. Där avlöser det ena medvetandetillstånd det andra i en ständig ström som bara delvis glider över i varandra och som aldrig kan upprepas på samma sätt. Det jag upplevde i går kan jag minnas, jag kan också sätta mig in i samma situation för att försöka uppleva det igen, men det vill alltid finnas en skillnad, en förändring som kommer av att jag har hunnit att uppleva andra saker i mellantiden.

Bergson framhåller genom hela sitt författarskap att det bara är ett medvetande som vårt som har förmågan att uppfatta varat. Ut ifrån sin förståelse av tiden försöker han också förstå medvetandet. Självfallet kunde man lika gärna säga det omvänt. Det är ut ifrån sin förståelse av hur medvetandet fungerar att han också förstår varat.

Medvetandets främsta kännetecken är att det står i ett förhållande till varat. Så sett är medvetandet lika med minne för man kan inte tänka sig ett medvetande som inte genom minnet klarar att bevara något av det förgångna i det nuvarande. Ett medvetande utan minne ville vara ett ögonblicksmedvetande och egentligen inget medvetande över huvud taget.

Betydningen av att skilja mellan varighet och rum blir kanske ännu tydligare i Bergsons diskussion om skiljelinjen mellan kvantitet och kvalitet. Denna diskussion för han först i sin doktorsavhandling och senare är den en viktig tråd i alla hans arbeten. Diskussionen innebär en stark kritik av den filosofiska traditionen som hade valt att se bort ifrån den egentliga kvalitativa skillnaden, att den konsekvent hade förvandlat kvalitet till kvantitet.

Vi är så vana med säger Bergson i avhandlingen, att prata om känslor och upplevelser som fysiska storlekar. Vi säger att det är mera eller mindre varmt att vi är mera eller mindre ledsna osv. Heller inte i psykofysiken ser man något betänkligt i att beskriva en förnimmelse som mera eller mindre intensiv än en annan och göra graderingsskalor för att kunna mäta den. Så var det på hans tid och så är det i dag. När det gäller fysik och matematik är ju detta ett ganska självklart sätt att förhålla sig på. När man hävdar att en siffra är större än en annan siffra eller att en kropp är större än en annan vet man nämligen mycket bra vad man menar. För i båda fallen talar man om olika stora rum och det rum som innehåller det andra definierar man som större. Men tillfogar han; Hur kan en mera intensiv förnimmelse kunna innehålla en förnimmelse av en svagare intensitet?

Det blir fel att behandla psykologiska själsliga tillstånd som ting därför att de är sammansatta och helhetliga och kan inte delas upp utan att förlora sin karaktär. Ju mera man stiger ner i medvetandets djup, ju mindre rätt har man att behandla de psykologiska fenomenen som ting som man kan ställa vid sidan av varandra.

Bergson diskuterar det han kallar de djupare känslorna och hans resonemang knyter dessa djupare känslor till varat och visar att de inte kan placeras i rummet och därför heller inte kan mätas och strängt taget heller inte kan göras till föremål för det diskursiva intellektets analys. Intensiteten hos dem har sin utbredning i varat dvs. en del av dem befinner sig i det förflutna, en del i nutiden och en del i framtiden i form av förväntningar. Det är bara ett medvetande som vårt som kan bevara det förgångna i det nuvarande och vara i stånd till att skapa den helhetliga syntes som i sin tur gör att det inte kan styckas upp och placeras i rummet.

17. okt, 2013

 

Och var skal vi så placera denna vår inre värld så som jag beskrivit den tidigare. Uppenbarligen kan vi inte placera den i rummet, för i rummet finns bara ting. Vad den nu än är så er den inte en ting eller ett föremål. Tiden kan vara en dimension. Men den vanliga klocktiden bevarar inte något av det förgångna i sig och den sträcker sig definitivt inte in i framtiden. Så det måste bli en egen dimension som vi inser bara kan finns i ett medvetande som med sitt minne kan bevara något av det förgångna i sig. Med sin förväntan om framtiden kan medvetandet också göra sig en föreställning om det som skal komma.

Ett sådant medvetande kan vi i princip ana hos djuren. Men det medvetande med förmågan att skapa en så rik och mångfacetterande inre värld som jag beskrivit, måste vi anse att vi människor är ensamma om. Detta blir med andra ord till en inre dimension som är en sammansättning av klocktiden och den yttre tingliga världen. Det är denna dimension som fenomenologin och existentialismen betecknar som VARAT.

Efter som jag aldrig kan vara den andra måste jag erkänna ett jag aldrig helt kan få veta hur hans inre värld ser ut. Det finns en ganska oöverstiglig mur mellan oss när det gäller detta även om vi nog kan ana hur det kan se ut bak muren. Med hjälp av språket kan vi förmedla våra upplevelser till andra men den andra kan bara bilda sig en uppfattning ut i från hur han upplever världen. Vi kan enas om att en blomma är röd men vi kan alldrig veta om vår upplevelse av den röda blomman är den samma.

Nu läser jag Håkan Nessers bok Levande och döda i Winsford.

Maria betraktar sin hund Castor: "-det skulle vara så intressant att få titta in i hans huvud en stund, så intressant att få vara hund i stället för människa. Om så bara för några ögonblick. Det är också tänkbart att det skulle innebära en utomordentlig skrämmande upplevelse."

Överför djuren blir det här hindret ganska absolut. Vad vi kan tro i vår omnipotens om hur mycket vi kan komma till att få veta i framtiden, om vårt universum och om de minsta partiklarna så er det en sak vi måste erkänna: Vi vill aldrig få veta hur djuret upplever världen. Av alla fenomen som vi inte kommer att få veta något om står detta överst på listan.

 

13. okt, 2013

 

Vår inre värld och vårt inre liv kan den naturvetenskapliga forskningen inte riktigt förhålla sig till.

Vi tänker kanske inte så mycket på hur fantastisk vår inre värld är, hur mycket den rymmer och de obegränsade möjligheter som finns i den. Vi är alltför bundna av den yttre världen, den som för oss står som den verkliga. Säkert är vi födda med den, i varje fall som en möjlighet, den samma möjlighet som finns med ett stort tomt rum. Ett rum som kan möbleras och dekoreras. Eller kanske mera som ett tomt stort hus med ett nära nog oändligt antal rum som kan tas i bruk efter behov.

Detta hus, med alla sina rum, blir efter hand fyllt med föremål, djur och människor från den yttre världen. Bokhyllorna fylls med kunskap om allt mellan himmel och jord. Där finns också lagböcker med alla slags normer och regler för hur man skall uppföra sig och vara.

Det handlar inte bara om en platt bild i två dimensioner, nej det är en tredimensionell rum modell och den är heller inte bara i svartvitt och gråtoner, men i alla tänkliga färger. Där finns ljud och musik och alla slags lukter. Alla slags känslor – ilska, sorg, sexualitet och längtan präglar de tankebanor, scener och dramer som vi låter spela upp sig där.

Självkart är det genom våra sinnen vi har fått allt detta, men hur det sedan gått till är ett mysterium som vi bara delvis kan ha någon uppfattning om.

Och i denna värld kan vi färdas och uppleva, konstruera och lösa problem. Det kostar lite att bygga en bro över en flod i den inre världen och det lönar sig också att lägga den där först så att belägenhet och utseende kan få sig en första test. Sedan skal bron ritas och det skal kanske byggas en modell i liten skala. Bron i min inre värld måste kanske förändras många gånger under denna prövningsprocess gentemot verkligheten, men det är hela tiden där idéerna om förändring kan ske som utgångspunkt för nya modeller och till sist en färdig produkt

Så är det på alla sätt praktiskt med en inre värld som kan hindra oss från att göra all möjliga fel i den yttre. Ja hela denna kreativa process är absolut beroende av att vi har en sådan inre värld och att vi kan förändra i den och färdas i den som vi vill.

Like lite som den yttre verlden er statisk er den inre det. Den inre bjuder dessutom på större möjligheter efter som naturlagarna som sätter begränsningar i den yttre världen inte finns. På ett ögonblick kan vi på fantasins vingar fara över halva jordklotet och plötsligt befinna oss på vilken som helst ort som vi måtte ha kännedom om.

Ja, all astronomisk information har till och med gett oss bilder av hur månen och andra planeter ser ut, så att vi i tanken kan resa dit också.

Ut i från allt vi har samlat i vårt inre kan vi gå långt vidare och skapa något som inte finns, som aldrig existerat och som kanske heller aldrig kommer att existera, Vi kan till exempel skapa dramer där rollfigurerna lever ett eget liv som ingen har levd och säga repliker som ingen någonsin har sagt.

På så vis skapas litteratur och manuskript för teater och film. Författarna berättar också om hur de inte gör så mycket annat än att berätta om vad deras rollfigurer hittar på. Den franska författaren George Simenon beskriver till exempel hur han en mycket aktiv stund om morgonen kunde skriva ner det som hade mognat i honom under natten, där hans rollfigurer mera eller mindre levde ett eget liv och där hans jobb var att berätta om dem. När han höll på med en bok som handlade om en ensam man med alkoholproblem drack han själv stora mängder, för som han sade; ”jag måste ju hålla den stackaren med sällskap.”

Science fiction författarna pressar dessa gränser till sin ytterlighet och låter sina dramer utspelas i en fjärran framtid och kanske på en annan planet, i ett annat solsystem eller i en annan galax. Ändå kan de ofta beskriva det så att vi som läsare inte finner det omöjligt, men låter oss rivas med och i vår upplevelse och inre värld hamnar på den samma avlägsna planeten i den samma avlägsna framtiden.

De historiska författarna tar oss på samma sätt tillbaka i tiden ut i från de kunskapsfragment vi har i från stenålder, vikingatid, egyptisk och romers storhetstid och skapar trovärdiga romaner som handlar om hur människorna levde på den tiden. Fantasin fyller vackert i där kunskap och vetenskap inte ger oss klara nog besked.

Ut i från denna beskrivning borde det vara ganska klart att det att undersöka denna inre värld med vanliga vetenskapliga metoder blir ganska meningslöst. Det största och mest iögonfallande problemet blir ganska självklart att vi bara har tillgång till en inre värld, nämligen vår egen. Så smått och så litet i och med att alla milliarder människor på jorden lever i var sin inre värld och att det inte finns två som är identiska. Så är det språkets begränsningar som bara ger oss en tillnärmad möjlighet till att låta andra få ta del av det vi erfar i vår inre värld. Beskrivningen måste för att det skal bli meningsfullt för den andra, tolkas om för att passa in i hans värld och kan därför inte bli identisk med vad som skulle beskriva i från början.

Vi kan nog konstatera att vi aldrig kan ta del av det som föregår i den andras inre värld. Vi kan låta honom berätta med hjälp av språket och vi kan via empati, sympati, intuition och identifikation göra oss en föreställning om hur hans inre värld är, men hela tiden ut ifrån vår egen referensram dvs. hur vår egen inre värld ser ut

 

10. okt, 2013

I dag läste jag i norska Aftenposten en artikel med titeln "Den farliga hjärnan".

Den handlade om att vi nu kan förstå mycket av vårt tänkande, våra handlingar och känslor med hjälp av modern hjärnforskningsteknologi. Vi skall inte tro att vi har en fri vilja, allt vi gör är bestämt av det vår hjärna hittar på "-så når du tenker på sex, lyser det opp der, mens du tenker på mat er det andre områder som er aktive. Som om menneskesinnet var en jukeboks, som bare spilte med etter hvilke knapper det ble trykkt på." Allt det som vi i vår omnipotens gör att vi anser oss som så mycket högre stående än djuren är i verkligheten ganska illusoriska. "Og hjernens funksjon er biologisk, vi har ikke fått den for å filosofere. Mange av dens merkverdigheter kan forklares ut fra dette."

Vår farliga hjärna gör som den vill och vi har inte mycket att säga till om

Det finns många som resonerar i dessa banor i dag, men de tycks glömma bort att den klyfta som beskrevs för 100 år sedan mellan sådan biologisk kunskap och vår faktiska upplevelse fortfarande består. Mitt medvetande och min självupplevelse kan fortfarande inte förklaras biologisk. Hela min inre värld som jag lever i med mitt minne av det förflutna och min förväntan inför framtiden kan hjärnforskaren inte förstå så mycket av genom att studerade bilderna på sin scanner. Själva sin egen medvetna upplevelse när han betraktar datorbilderna och anser dom vara spännande och intressanta kan han inte begripa sig på.

Det är som med en dator, hur mycket man än förstår av datorns hård och mjukvara är detta inte till någon hjälp för att förstå den dikt Anna skriver i sitt Word program