27. aug, 2020

 

Filosofen Henri Bergson föddes 1859, samma år som Darwin publicerade Om Arternas Uppkomst. Som för så många andra filosofer och vetenskapsmän i denna tid blev detta verk utgångspunkten för mycket av Bergsons filosofiska arbete. Hans tankar om intuitionen är en direkt följd av en förståelse för hur människan är präglat av sitt evolutionära arv där instinktet är förlöparen och grunden till att förstå hur vårt mentala förhållande till världen utvecklats.   Den lilla skriften Introduktion till metafysiken är en precis och komprimerat beskrivning av intuitionen och dennes plats i förhållande till det diskursiva intellektet. Den blev första gången publicerad i Revue de Metaphysique et de Morale, i Januar 1903. Den kom efter Tiden och den fria viljan (1889) och Materia och minne (1896) men före Den skapande utvecklingen. (1907). På många sätt kan man säga att denna lilla skrift sammanfattar väsentliga idéer i de två tidigare verken och förebådar väsentliga drag i det senare.
För mig framstår denna skrift som en av de viktigaste vetenskapliga publikationerna speciellt med tanke på psykoterapin som vetenskaplig disciplin. Den pekar på en metod som är genialisk och fundamental för filosofi, psykologi och psykoterapi. Bergson lade fram sin doktorsavhandling Tiden och den fria viljan i 1889. Här lade han grunden för allt sitt kommande arbete. Och grunden består till stor del av hans tidsanalyser. Hans analys av den upplevda tiden, Durée, översatt till Nuflödet är grundläggande och en utgångspunkt för all senare filosofi kring tiden, antingen man höll med honom eller bestred hans tankegångar. Det var också med sin syn på tiden som han angrep det ena problemområdet efter det andra. 1896 kom boken Materia och minne som behandlar minnet ut i från dess förhållande till tid och sin neurologiska grund. Införing i metafysiken kan ses som en beskrivning av den metod han använde sig av i detta verk men som också förblir en röd tråd i alla kommande arbeten. Det handlar här om en text som är så komprimerad att det är svårt att göra den rättvisa genom att beskriva den bara delvis. Den må läsas i sin helhet. Här vill jag bara försöka tända ett intresse för den och peka på hur den kan ha ett värde för psykologin och psykoterapin som vetenskap. Jag vill också peka på hur olika vi människor är i vårt förhållande till världen och tillvaron och att den metod som beskrivs i denna skrift ger en möjlighet att förhålla sig till det unika och komma närmare den enskilda. Den visar med andra ord vägen till att förstå människan på ett sätt som går utöver den generaliserande förståelse som den positivistiska vetenskapen erbjuder.

Bergson är den första av de moderna filosoferna som gör en grundlig analys av tiden. Tiden så som vi upplever den och så som den finns i vår inre värld. Varigheten blir senare behandlat av andra som Heidegger och Sartre och finns på olika sätt med hos de flesta av de moderna existentialfilosofiska författarna. På grund av detta är det vanligt att anse att det blir onödigt att läsa Bergson eftersom de senare författarna måste ha vidareutvecklat tankegången och skapat en mera modern förståelse. Inget är mera felaktigt. Tvärt om är det så att det är hos Bergson man hittar det mest avancerade tänkesättet och de analyser som är mest till nytta när man skall försöka förstå de mest grundläggande strukturerna i människans natur. Idéhistorisk var det en katastrof när Heidegger underkände Bergsons syn på tiden och varigheten. När han i en ända mening tog bort Bergsons åtskillnad mellan det kvalitativa och det kvantitativa ”Detta ursprung säger oss att den tid i vilken det förhandenvarande uppkommer och föregår är ett äkta tidsfenomen och inte något förytligande av en ”kvalitativ tid” till rum, så som Bergsons ontologiskt helt obestämda och otillräckliga tidstolkning vill göra gällande.”(SuZ, s. 333)”. Efter detta och speciellt i och med den så kallade vändningen i fransk filosofi i början av trettiotalet var begreppet utarmat och hade förlorat hela den djupa förståelsen som Bergson hade försett det med. Vi behöver med andra ord gå tillbaka till Bergson så som både Gilles Deleuze och Emanuel Levinas förespråkar.

Bergson använde begreppet Durée som sitt tidsbegrepp. Begreppet är inte så lätt att översätta. Det betecknar det som varar och när den svenska översättaren Algot Ruhe skulle finna ett passande svenskt ord uppfann han ett eget ord; Nuflödet. Ett begrepp som ger en mera precis föreställning än det senare Varat.
 Bergson mejslar ut sin definition av nuflödet som något annat än rum och astronomisk tid ut ifrån många infallsvinklar. Han tar utgångspunkt i att psykofysiken var och fortfarande är, upptagen av att komma fram till metoder för att mäta olika sinnestillstånd och för Bergson är det viktigt att visa att en sådan mätning i princip inte är möjlig. Jag kan inte hävda med något krav på exakthet att jag är dubbelt så glad i dag som i går eller att jag har fyra gånger så ont i mitt ben i dag jämfört med vad jag hade för ett år sedan. Skulle jag kunde göra det måtte jag skilja ut mitt nuvarande sinnestillstånd och lägga det vid sidan av mitt tidigare som jag önskar att jämföra det med. D.v.s. Placera båda dessa två sinnestilstånd i rummet som ting och mätbara storlekar. Detta är emellertid inte möjligt därför att sinnestilstånd i motsättning till ting aldrig kan vara samtidiga. I rummet existerar samtidighet i den betydelsen att vi kan lägga objekt vid sidan av varandra och observera dem samtidigt. I medvetandet finns emellertid inte en sådan samtidighet. Där avlöser det ena medvetandetillstånd det andra i en ständig ström som bara delvis glider över i varandra och som aldrig kan upprepas på samma sätt. Det jag upplevde i går kan jag minnas, jag kan också sätta mig in i samma situation för att försöka uppleva det igen, men det vill alltid finnas en skillnad, en förändring som kommer av att jag har hunnit uppleva andra saker i mellantiden. Bergson framhåller genom hela sitt författarskap att det bara är ett medvetande som vårt som har förmågan att uppfatta nuflödet. Ut ifrån sin förståelse av nuflödet försöker han också förstå medvetandet. Självfallet kunde man lika gärna säga det omvänt. Det är ut ifrån sin förståelse av hur medvetandet fungerar att han också förstår nuflödet.
Medvetandets främsta kännetecken är att det står i ett förhållande till nuflödet. Så sett är medvetandet lika med minne för man kan inte tänka sig ett medvetande som inte genom minnet klarar att bevara något av det förgångna i det nuvarande. Ett medvetande utan minne ville vara ett ögonblicksmedvetande och egentligen inget medvetande över huvud taget.

I Introduktion till metafysiken börjar han med att konstatera att det finns två sätt att få kunskap om något på. Man kan ställa sig utanför fenomenet och betrakta det, mäta det och analysera det och man kan definiera det med hjälp av symboler. Det andra sättet är att man tränger in i fenomenet och inte göra sig beroende av symboler och olika perspektiv.  I det första fallet talar man om att den erövrade kunskapen är relativ medan man i det andra fallet talar om en absolut kunskap. Som exempel kan vi ta ett föremåls rörelse i rummet. Jag kan beskriva det på olika sätt beroende på vilka referenspunkter jag använder eller vilka symboler jag använder för att beskriva den. Beskrivningen blir relativ eftersom jag hela tiden står utanför föremålet och kommer att beskriva det olika beroende av vart jag placerar mig. Om jag skall kunna nå en absolut förståelse måste jag sympatisera med föremålet och i fantasin så att säga placera mig inuti i det.
Sympati är ett ord som Bergson använder sig flitigt av. Man sympatiserar med, man lever sig in i, man gör sig ett med. På så vis har vi en förmåga i att leva oss in i ett fenomen och erfara det han gärna kallar det absoluta. Bergson tydliggör med en rad exempel. Bilder av en stad hur många de än är kan aldrig ersätta den upplevelsen av staden man får när man vandrar runt i den. En översättning av en dikt kan aldrig mäta sig med originalet.
När jag lyfter min arm passerar den först genom en punkt och så genom en annan. Och för den utanförstående kan dessa punkter öka till antal hur mycket som helst och han kan matematisk beskriva rörelsen men inte exakt. Rörelsen av min arm blir aldrig så jämn att den kan beskrivas med exakta geometriska figurer eller ekvationer. Även om man nu med datateknikens hjälp kan dela upp den i pixlar eller hur små enheter som helst blir det ändå en uppdelning i rumsliga enheter. Sett inifrån är däremot rörelsen en enhet som det inte blir meningsfyllt att dela upp.
Analysen kan med andra ord inte förhålla sig till det absoluta. Den förmåga vi har till att vara i fenomenen, sympatisera med dem och leva oss in i dem kallar Bergson intuition och som med andra ord blir analysens motsats.
Nu anar vi som är psykologer och psykoterapeuter att Bergson har försett oss med både metod och teori som är av stort värde när vi skall försöka förstå oss på den enskilda. Vi börjar ana att våra kategoriserade och analyserande förhållningssätt är otillräckliga. De försätter oss hela tiden i det relativas begränsning emedan vi känner att för att göra den andra rättvisa är det det absoluta vi behöver eftersträva.
Härav följer att det absoluta bara kan förmedlas genom intuitionen, medan allt annat faller under analysen. Det som vi här kallar intuition är den sympati med vilken man tränger in i ett ting så att man sammansmälter med det som är unikt -och följaktligen outtryckbart i det. Omvänt är analysen den operation som reducerar föremålet till redan kända element, det vill säga element som är gemensamma för detta föremål och andra. Att analysera en sak innebär alltså att uttrycka den som en funktion av något annat än saken själv. Varje analys är därför en översättning, en framställning i symboler, en föreställning som uppkommit utifrån en rad olika synvinklar varifrån man noterar lika många samband mellan det nya föremålet som man studerar och andra som man tror sig redan ha kännedom om. I sitt ständigt otillfredsställda begär att få grepp om det föremål kring vilket den är dömd att kretsa mångfaldigar analysen aspekterna i all oändlighet för att komplettera den alltid ofullständiga framställningen, och den varierar ideligen symbolerna för att fullkomna den hela tiden bristfälliga översättningen. Denna process fortsätter alltså i all oändlighet. Men intuitionen är, när den är möjlig, en enkel och okomplicerad process.”
När man vill försöka att förstå hur det är att vara människa kan man välja olika vägar. Man kan studera andra, göra experiment med dem och på olika sätt få svar på generella frågor omkring det mänskliga men vill på detta sätt alltid bara hitta generella sanningar av relativ karaktär. Också filosofen ser sig ofta som vetenskapsman i denna mening, han letar efter generella sanningar. I Vara och Tid vill till exempel Heidegger försöka att förklara människans sätt att vara eller beskriva det typiska vid det att vara människa. Det betyder att han inte är intresserad av någon analys av olika former för mänsklig existens men han vill försöka förstå det som kännetecknar människans sätt att vara generellt. Han vill med andra ord inte gå in på olikheterna mellan människor utan det som är generellt betecknande för det att vara människa. Tillhands för att kunna förhålla oss på ett absolut sätt har vi egentligen bara oss själva. Ut ifrån den tankegång vi nu är inne på med Bergson kommer Heidegger aldrig att kunna lämna det relativa hur mycket han än vrider och vänder på orden.

Om jag med vad Bergson kallade medvetandets inre blick försöker iaktta min personlighet hittar jag på ytan en rad intryck som alla har kommit ifrån den yttre världen och som är tydliga distinkta, sidoställbara och sidoordnade inbördes. Jag upptäcker minnen som alla vilar på ytan utan att riktigt vara mitt inre jag. Men om jag går djupare in i mig själv hittar jag något helt annat:

”Under dessa fint utformade kristaller och denna stelande yta finns ett ständigt pågående flöde som inte liknar något annat som jag har sett rinna fram. Det är en oavbruten följd av tillstånd som vart och ett förebådar det följande samtidigt som det rymmer det föregåend. I själva verket är det först när jag redan hade passerat dem och vänder mig om för att undersöka spåren av dem som de utgör en mångfald av skilda tillstånd. Men medan jag upplevde dem var de så fast sammanfogade och så intensivt besjälade av ett gemensamt liv att jag inte skulle ha kunnat sega var ett tillstånd började och ett annat slutade. I själva verket har inget av dem något slut eller någon början utan de går alla in i varandra.”

Sedan försöker han med olika bilder att göra föreställningen om nuflödet tydligar.
Han försöker med bilden av ett garnnysta där på nystandet illustrerar livets fortskridande med erfarenheter som hela tiden läggs till. Sedan tänker han sig en jämförelse med ett spektrum med tusen nyanser som kontinuerligt genomgås och till sist ett oändligt lite gummiband som dras ut till en linje. Problemet med alla sådana bilder blir att de visar på något som tar plats i rummet, som finns där som linjer eller ting och går att ställa vid sidan av varandra och lägga på varandra. Men han konkluderar med att alla dessa bilder blir otillräckliga eftersom: ”Vårt inre liv är allt detta på en och samma gång; det har en mångfald av egenskaper, ett ständigt pågående framåtskridande, en enhetlig riktning. Det låter sig inte framställas i bilder”.
Att använda sig av olika begrepp blir ännu mera otillräckligt.
Begrepp däremot, alltför enkla begrepp, har i liknande fall den svagheten att de i verkligheten är symboler som med sig själva ersätter föremålet som de symboliserar och som inte kräver någon som helst ansträngning av oss. Vid närmare betraktande ser man att det enda som ett sådant begrepp bibehåller av föremålet som det symboliserar är det som detta föremål har gemensamt med andra föremål
Bilderna har ändå den fördel att om man skapar sig många av dem kan de leda fram till den intuitiva förståelsen av nuflödet som är den ända som kan göra det rättvisa.
I en liten mening konstaterar Bergson att vi kan vara olika i vår förmåga att uppfatta nuflödet. Det är inte alla givet att kunna nå en sådan intuition.
”Den som inte har förmågan att själv skaffa sig en intuition om det konstitutiva nuflödet i sitt eget väsen kan inte heller få den på annat sätt, vare sig genom begrepp eller bilder.”
På många ställen i Bergsons författarskap skymtar det fram att förmågan till att förhålla sig till tillvaron på ett intuitivt sätt inte finns i samma utsträckning hos alla. Speciellt var de intellektualiserande kritikerna till Bergsons filosofi präglade av detta. De förstod den inte därför att de inte hade förmågan och blev provocerade av att deras högsta dygd intellektet, ifrågasattes och inte var tillräckligt för. De karaktärologiska hinder som präglade dem blev föremål för analys i den av Wilhelm Reich utformade karaktärsanalysen.

För att belysa hur Bergsons tankegång och metod kan användas i det konkrete psykoterapeutiska arbetet vill jag berätta om Anders. Anders är helt och hållet påhittat, en person som är sammansatt av många jag mött i mitt arbete som psykoterapeut.  

Låt säga att jag arbetar inom psykiatrin.

Anders kommer som alla ”patienter” i psykiatrin med en diagnos. Den första hypotesen och föreställningen som går att ha innan Anders stiger in i rummet härrör ur diagnosen, generaliserat ångestsyndrom, GAD.

Jag får, innan jag träffat honom en bild utifrån kunskap om tillståndet och möte med andra med samma diagnos. En diagnos är ett begrepp som placerar personen i en kategori tillsammans med andra som har samma symptom. Förutsättningen är att likheten är så stor att ett visst antal kriterier tillfredsställs. Vi har då skapat en föreställning som är just den konfektionskostym som Bergson talar om. Grunden för denna diagnos är att Anders har berättat om sina symptom. Än så länge är han anonym för mig och min empatiska förmåga har inte aktiverats eller befinner sig på en ganska opersonlig och professionell nivå.

Nästa steg är att Anders berättar om sitt liv och sin historia. Jag kan också här välja att lystna ut ifrån det relativa perspektivet och jämföra med andra med liknande bakgrund. Det finns till ex en långtidssjukrivning där utbrändhet figurerar som orsak. Då kan jag jämföra med andra som jag läst om eller träffat med den problematiken. Men jag är fortfarande kvar i det relativa och beskriver fortfarande den samma konfektionskostymen, beskrivningen håller emellertid på att bli något mera nyanserad.

Eftersom Anders berättar om sitt liv och sin historia framkallas bilden av honom mera och mera och han börjar träda fram som en unik person som det blir svårare och svårare att jämföra med andra. Han börjar angå mig och får mig till att tänka på min far, min bror och mig själv. Ju mera jag närmar mig honom ju mera aktiveras min empati och inlevelsesförmåga.

Nu börjar det bli svårt att jämföra med andra eller använda sig av generella beskrivningar. Anders träder mera och mera fram som en unik person. Vi är inne i en process där vi lämnar ursprungliga hypoteser och föreställningar och börjar sakta glida över i det metafysiska där inget längre är mätbart eller möjligt att knyta till definierade begrepp. På många sätt kan vi säga att vi följer den gängse vetenskapliga metoden och närmar oss en djupare sanning genom att förkasta hypoteser som inte kan verifieras och bildar nya utifrån de nya insikter som gradvis växer fram i den gemensamma upplevelsen, i mötet, i rummet. Det är emellertid inte längre analysen som dominerar, intuitionen smyger sig sakta in och blir till det verktyg och den metod som kan föra insikterna till djupare nivå. Ibland är det emellertid nödvändigt att stanna upp, ta ett steg tillbaka, sätta ord på och låta analysen sätta det förstådda i sammanhang.

 

I sitt ständigt otillfredsställda begär att få grepp om det föremål kring vilket den är dömd att kretsa mångfaldigar analysen aspekterna i all oändlighet för att komplettera den alltid ofullständiga framställningen, och den varierar ideligen symbolerna för att fullkomna den hela tiden bristfälliga översättningen. Denna process fortsätter alltså i all oändlighet. Men intuitionen är, när den är möjlig, en enkel och okomplicerad process.

Anders berättar om sin barndom och den brist på bekräftelse han upplevde från båda sina föräldrar. Ytligt sett hade Anders en ganska perfekt barndom. Föräldrarna hade akademiska yrken med bra inkomster. Eftersom han var ända barnet blev han med en utanförståendes ögon bortskämd, han fick i stort sätt ”vad han pekade på”. Men under hela sin barndom hade han en klar upplevelse av att inte vara glad eller lycklig. Senare i livet när han började plågas av ångest och nedstämdhet började han bli medveten om att den tristhet han upplevde inom sig som barn hade att göra med att han aldrig riktigt fick kontakt med sina föräldrar. Båda var som personer ganska inneslutna i sig själva. Korrekta och hövliga men aldrig varma och genuint bekräftande. De var stela tvångskaraktärer med liten spontanitet och livlighet. Anders kunde berätta om ett hem där ordningen var absolut och damkornen var bannlysta. Där fanns också ett bestämt krav om att han skulle vara på ett visst sätt. Han skulle aldrig vara till besvär, han skulle uppföra sig fint och han skulle ha bra betyg i skolan. Där förekom inga bestraffningar eller hårda tillrättavisningar men den lilla värme som Anders var så beroende av att få drogs tillbaka om han inte betedde sig utifrån vissa idealiserade föreställningar. I samtalet kommer vi fram till att Anders på många sätt var ett avvisat barn. Inte oönskat men avvisat i den mening att han inte blev bekräftat ut ifrån sig själv och sett som han var. Föräldrarna hade en idealiserad bild av honom som han var tvungen att leva upp till om han skulle få ta del av den lilla gnutta av kärlek och värme som de kunde leverera. På så vis styrdes han i en bestämd riktning till att vara en exemplarisk pojke med betyg goda nog till att söka in på läkarlinjen. Under hela sin utbildning upplevde han att han var på fel plats och att han heller skulle ha velat skriva och bli journalist men han vågade aldrig göra revolt. Han vågade heller inte gå sin egen väg i val av kvinna men valde en sjuksköterska som han inte als var förälskad i men som var sådan att han visste att hon skulle bli accepterad av föräldrarna. Det var när han hade börjat sin yrkeskarriär som de första symptomen började komma.

Nästa steg leder mot en ännu djupare förståelse när identiteten ”avvisat barn”blir tydligare och tydligare. Det är utifrån denna identitet som Anders har format sitt förhållande till världen och till andra. Detta blir det begrepp som vi gemensamt kan förhålla oss till och som efterhand får ett speciellt och unikt innehåll som rymmer hela Anders historia och förklaringen till varför hans ställning i världen och i förhållande till andra är så svag och ångestfylld.

Enheten och mångfalden är föreställningar som man inte behöver forma efter föremålet, utan som man finner redan färdigbildade, och som man bara kan välja fritt, man kan välja och vraka hur som helst bland dem, de är som kläder som passar lika bra till Per som till Pål eftersom de inte är skräddarsydda för någon av dem. Men en empirism värd namnet, en empirism som bara arbetar efter mått ser sig tvingad att börja ända från början för varje nytt föremål som den studerar. Den formar ett begrepp som bara passar för detta enda föremål, ett begrepp om vilket man knappt kan säga om det är ett begrepp eftersom det bara kan appliceras på detta enda ting. 

Anders får klart för sig att föräldrarnas kärlek alltid var villkorat och att han alltid försökt att leva upp till den idealiserade bild de skapat sig av honom. Denna idealiserade bild blev till hans egen och tillvaron hade gått ut på att förverkliga denna bild och inte sig själv. På så sätt hade han skapat sig en karaktär som inte hade någon djupare förankring i honom själv och som alltid ställde honom i ett utanförskap till sig själv och andra.

Nu kan man kanske få intrycket av att detta är en enkel och smärtfri process där allt flyter på i ett ganska snabbt tempo. Men detta är en resa med många hinder som vart för sig behöver bearbetas. De främsta hindren ligger i Anders karaktär. En karaktär han har skapat för att andra skall vara nöjda och som hindrar honom från att få kontakt med den djupare delen av sig själv. Därmed har han inte heller kontakt med sin egen intuition. Han är en ganska typisk intellektualiserande person som är bra på att förstå på ett analyserande sätt, men som inte har lett för gå in i fenomenen och se dem inifrån så som denna metod kräver. De karaktärologiska hindren behöver bearbetas undan för undan vilket kräver en egen teknik som jag inte önskar gå in på här. (Se mitt kapitel i Dan Stiwnes antologi Ompröva livet)

Eftersom processen skrider fram får Anders djupare och djupare kontakt med sig själv. Det är som om vi har kommit till en punkt där jag inte längre kan följa honom. Sin egen värld och sitt eget liv kan bara han förhålla sig till eftersom jag inte kan gå in i den men måste stå utanför och respektera att det finns en dörr framför som jag inte kan gå in genom. Som Bergson säger, jag kan inte vara han.

Eller låt oss ta en romanfigur vars upplevelser jag läser om. Romanförfattaren kan mångfaldiga karaktärsdragen och låta sin hjälte tala och handla hur mycket som helst; all sådan information skulle komma till korta i jämförelse med den enkla och odelbara känsla som jag skulle erfara om jag för ett ögonblick kunde sammansmälta med romanfiguren. Då skulle handlingarna, gesterna och orden tyckas strömma fram lika naturligt som från en källa. De skulle inte längre vara tillfälliga företeelser som fogar sig till den föreställning som jag har gjort mig om personen i fråga och som hela tiden berikar denna föreställning utan att någonsin göra den fullkomlig. Då skulle romanfiguren i ett slag framträda för mig i sin helhet, och de tusen detaljer genom vilka den kommer till uttryck skulle i stället för att foga sig till min föreställning och berika den tvärtom tyckas lösgöra sig från den, men utan att lämna den uttömd och utarmad. Alla upplysningar som jag får om hjälten förser mig med lika många aspekter på honom. Alla detaljer som ger mig en uppfattning om personen i fråga och som bara kan ge mig kännedom om honom genom jämförelser med personer och ting som jag redan känner till är tecken som man använder mer eller mindre symboliskt för att beskriva honom. Symboler och aspekter placerar mig följaktligen utanför romanfiguren. De uppenbarar bara sådant som han har gemensamt med andra och som inte är unikt för honom. Men det som verkligen är romanfiguren, det som utgör hans innersta väsen kan inte iakttagas utifrån eftersom det definitionsmässigt tillhör det inre, och det kan heller inte uttryckas med symboler eftersom det inte kan jämföras med något annat. Beskrivning, historia och analys håller mig därför kvar i det relativa. Det enda som skulle kunna leda mig fram till det absoluta vore en sammansmältning med själva personen.

När väl Anders börjar få mera kontakt med sig själv och i större och större klarhet ser hur han har skapat sig själv och format sig utifrån det han trodde han var tvungen att vara för att kunna ha ett värde, börjar han också en förändringsprocess.  Här kommer en annan av Bergsons viktiga tankegångar in i bilden. Den kanske djupaste drivkraften i allt liv och också i människan är förmågan att skapa och att forma tingen, livet och i slutändan sig själv utifrån någon ändamålsenlig idé. Så skapar också människan sig själv och sin egen personlighet och karaktär och har förmågan att gå långt utöver det som är ärftligt och genetiskt bestämt. Men som Anders är exempel på kan man också forma sig själv på ett sätt som går på tvärs av det som egentlig är förenligt med de egna behoven och ett äkta självförverkligande. Detta händer därför att människan är en existentiell varelse som baserar sin tillvaro på nödvändigheten av att få vara med i en gemenskap. Hon kan ganska enkelt inte finnas till på annat sätt än i ett bekräftande förhållande till andra människor. Otryggheten och rädslan att inte bli godtagen och duga skapar den ångest som bland annat präglar Anders. Det är en existentiell ångest som på djupet handlar om det fundamentala ”att vara eller inte vara.”

Anders har skapat sig en personlighet och karaktär som är präglad av att han prioriterat andra på bekostnad av sig själv. Han har format sig för att tillfredsställa föräldrarnas behov och inte sina egna. På så vis blev han den duktiga, den pliktuppfyllande och den rationellt analyserande som också premieras i den kultur vi befinner oss i. Men därmed hamnade han i Bergsons terminologi, i ett relativt förhållande till världen. Han steg ur nuflödet och in i det kalla och livlösa rummet och tappade balansen och friheten till att kunna röra sig fritt i rum och tid. Därmed blev han iakttagaren som alltid blir stående på älvbrädden utan att våga kasta sig i, eller med en annan bild, den som blir stående på perrongen och ser tågen komma och gå. Upplevelse av meningslöshet blir följden samt den diffusa ångest som präglar honom. Det är inte bara tågen som går förbi, det är hans liv som passerar utan att han lever det.

 

 

 

 

 

13. aug, 2020

 

 Jag vill försöka beskriva något av innehållet i denna viktiga bok om Donald Trump

Boken är en antologi redigerad av Bandy X. Lee som är rättspsykiater vid Yale School of Medicine.

En intervju med henne om boken hittar du på YouTube

https://www.youtube.com/watch?v=h6FvOrnmsT8&list=WL&index=10&t=260s

Författarna är 37 psykiater, kliniska psykologer och andra experter.

Boken kom ut första gången hösten 2017 och blev genast en storsäljare. Våren 2019 kom en ny utgåva. Sedan 2017 har alla deras bedömningar av Donald Trump som en obalanserad psykiskt störd person blivit mångdubbelt besannade.

I förordet till den andra upplagan säger Jeffrey D. Sachs, PH.D att Donald Trump är en stor fara för Amerika och resten av världen. Han utgöra stor fara så länge han är president eftersom faran helt klart är ett resultat av Trumps allvarliga mentala brister som dessutom inte går att bota eller behandla. Vidare säger han att Donald Trump inte är Adolf Hitler men han har mycket av de samma mentala störningarna Författarna har olika ingångsvinklar men är i sina slutsatser rörande eniga. De ställer sig bakom bokens titel och anser att Donald Trump är en alltför störd person till att inneha världens mäktigaste ämbete.

De olika författarna tar för sig många områden där Trumps presidentskap har påverkat på ett negativt sätt. Utträdet av Parisavtalet er bara ett av de sätt som Trump förstör det arbetet med klimatproblemet som Obamaadministrationen lade ner. Alla nyckfulla utrikespolitiska beslut bland annat i förhållande till internationella avtal om kärnvapen har inte precis gjort världen till en säkrare plats. En författare pekar på att mobbning har blivit ett allt större problem i och med att Trump visar att det är tillåtet. Människor med olika krisreaktioner mår dåligt därför att tillvaron har blivit osäkrare, gamla spelregler gäller inte och personer som varit vänner har plötsligt blivit fiender.

Jag vill inte referera innehållet i alla artiklarna men fokuserar på några få av de mest centrala. För att ge en allmän bild av Trumps personlighet och karaktär vill jag börja med artikeln med titeln ”I wrote The Art of the Deal with Donald Trump” av Tony Schwartz. Författaren var alltså spökskrivare av denna bok som enligt Trump är en av de bästa böcker som någonsin är publicerad och som är såld i ett enormt antal. Förmodligen har han någon gång sagt att inga andra böcker är sålda i så stort antal?

Schwartz umgicks med Trump i nästan ett år för att kunna skriva boken och kom att känna honom mycket bra. Han såg Trump i aktion i olika sammanhang och fick intervjua honom ingående om hans liv. Efter att ha observerat Trump under de fyra första månaderna av hans presidentskap kunde han konstatera att inget som hände kom som en överraskning. Några axplock:

Ganska tidigt insåg jag att Trumps egenvärde alltid hängde på en skör tråd. När han kände sig trängd reagerade han alltid impulsivt och med försvar. Han konstruerade snabbt en berättelse som gav honom rätt och som inte hade med fakta att göra och som alltid hade till syfte att lägga skulden på andra.

När Schwartz träffade Trump första gången 1985 hade han levt hele sitt liv i överlevnadsmodus. Fadern var en hård businessman som han och hans äldre bror Fred hade att förhålla sig till. Fred försökte hävda sig gentemot fadern men förlorade oftast och utvecklade ett defensivt förhållande till livet som efterhand utvecklade sig till en alkoholism som ledde till hans död redan vid 42 års ålder. Donald berättar att han klarade att stå upp mot sin far och fick hans respekt. Det handlade nog mera om en identifikation där han gjorde sig så lik sin far att han inte i samma grad pådrog sig hans vrede. (Min anmärkning.)

För att överleva kände Donald sig tvungen att gå i krig med världen. Det var alltid binärt, det var alltid antingen eller. Antingen dominerar du eller underkastar dig.

Schwartz: ”I ett otal konversationer gjorde han klart för mig att han behandlade varje möte som en tävling där han var tvungen att vinna eftersom det enda alternativet var att förlora och det var detsamma som att bli utplånad. Många av förhandlingarna som beskrevs i The Art of the Deal var klara misslyckanden men Trump tvingade mig att beskriva dem som klara succéer.”

Allt gick ut på att dominera över andra oberoende av vilken skada andra tillfördes, skyldiga och oskyldiga. Schwartz säger att han aldrig såg några skuldkänslor och Trump erkände aldrig att han någonsin gjort fel. Han lever i en djungel full av rovdjur som är ute efter honom och han gör vad han måste för att överleva. Trump  uttryckte klart att han inte värdesatte kvaliteter såsom generositet, empati och samvete eller någon inre känsla av vad som är rätt eller fel.

Fakta är det som Trump bestämmer sig för just den dagen. Om han blir utmanad på sådana fakta försvarar han dem med häftighet även om det blir tydligt att det handlar om en ren osanning. Men i nästa stund kunde han utan vidare ändra sig och lika envist hävda en motstridande åsikt. Det handlade aldrig om sanning och objektiva fakta, det handlade uteslutande om att dominera.

Schwartz: ”Från första gången jag intervjuade honom i hans kontor i Trump Tower 1985, insåg jag att den bild jag hade av Trump var bilden av ett svart hål. Allt som går in försvinner utan att efterlämna spår”.

Det är omöjligt att veta, säger Schwartz, vad som på ett ögonblick kan rubba Trumps balans. Om det sker är hans första impuls att återupprätta den. Bakom hans spelade yta finns alltid en sårad mycket känslig pojke som bara längtar efter att bli sedd och älskad. För att skydda sårbarheten reagera han alltd hellre än att reflektera ganska oberoende av konsekvenserna. Det är detta som gör att hans tillgång till kärnvapenkoderna är så skrämmande och farligt. Ju mera han känner sig utlämnad till krafter han inte kan kontrollera ju mera desperat och impulsiv blir han. (Vad händer om Trump går mot en valförlust i november?)

När nu så många experter anser at Donald Trump är en farlig man som borde flyttas ut från Vita Huset omedelbar blir det svårt att förstå att deras röster inte blir mera hörda och att inga steg tas i sådan riktning. Det hela grundar sig i att det juridiskt är ganska svårt att träda fram utan att få rättsliga processer mot sig. I boken tar alla författarna hänsyn till detta och aktar sig för att uttrycka sig så att de inte överträder en röd linje. Jag tycker att de är ganska frispråkiga ändå men har tydligen klarat av balansgången tillräckligt bra annars hade inte boken kunnat ges ut.

Det stora hindret ligger i en rättsprocess som resulterade i det som kallas ”The Barry Goldwater rule”.

Processen startade under presidentvalet 1964 när den republikanska presidentkandidaten Barry Goldwater försökte vinna över den demokratiska presidentkandidaten Lyndon B. Johnson. Många menade att han var psykologiskt oägnad att bli president, man var rädd för vad han skulle kunna ställa till med om han fick makt och tillträde till den röda knappen. Han hade upprepade gånger utryckt åsikter som tydde på att han mycket väl kunde tänka sig att starta ett kärnvapenkrig. Tidningen Fact skickade ett frågeformulär till flera tusen psykiater där en tredjedel svarade och kom med många psykiatriska diagnoser bland annat schizofreni. Tidningen publicerade en artikel där de hävdade att tusen psykiater ansåg att Goldwater var mentalt sjuk och inte borde bli amerikansk president. Efter valet stämde Goldwater tidningen och vann. Utifrån detta författade APA (American Psychiatric Association) 1973 etiska riktlinjer som sade att psykiater kunde vara aktiva i samhällsdebatten men att man inte fick ställa diagnoser eller komma med professionella åsikter rörande offentliga personer utan att personen hade gett sitt samtycke och om det inte hade gjorts en personlig undersökning. Med andra ord fick inga professionella uttalanden göras på bakgrund av allmän tillgänglig information om inte dessa kriterier var uppfyllda. American Psychological Association utfärdade liknande riktlinjer.

 Det behöver tilläggas att dessa etiska riktlinjer i stort sett är desamma också i våra nordiska länder.

Speciellt är man rädd för att uttala sig om en specifik diagnos. Flera av författarna uttrycker sig därför i generella termer och med beskrivningar där de säger att det är upp till läsaren att dra egna slutsatser.

James Gilligan M.D. sätter som titel på sin artikel ”Det handlar om farlighet, inte om mental sjukdom”. Utifrån ett rättspsykiatriskt perspektiv behöver man inte ha som förutsättning att en person måste ha en psykiatrisk diagnos för att kunna bedömas som farlig. I rättspsykiatrisk mening finns det onda människor som kan mörda utan att man ger dem en diagnos. På så vis kan diskussionen om Donald Trumps diagnos vara oväsentlig. Det som är viktigare är att bedöma om han är farlig vilket blir Gilligans absoluta slutsats. Han säger att psykiater har två motstridande skyldigheter att förhålla sig till. Det första är att förhålla sig till de etiska regler som sattes av APA 1973. Den andra regeln är att man har en skyldighet att informera om man anser att en person är farlig utan att man har personens medgivande att göra detta. Att göra detta grundar sig på det man benämner som Tarasoff domen 1976, där man slog fast att psykiater har en skyldighet att rapportera om de anser att en individ är farlig både för att varna potentiella offer och för att få i gång åtgärder som har till syfte att skydda dessa offer.

Efter en rad exempel där han tolkar Trumps egna uttalanden avslutar han med att konstatera att hans farlighet är så uppenbar att det inte finns ursäkt för att inte varna.

”Han har fingret på avtryckaren till tusen eller flera av de farligaste kärnvapnen i världen. Det betyder att han kan döda flera människor på några få sekunder än någon tidigare diktator i världshistorien. --- Om han tar ett enda steg i sådan riktning kan vi inte säga att han inte varnade os- högt och tydligt och upprepade gånger. I så fall blir skulden inte bara hans. Den blir också vår”.

Michael J. Tansey, PH. D är en klinisk psykolog från Harvard.

Bland annat tar Tansey sig an diagnosen vanföreställningssyndrom i sin artikel. Som diagnos säger Tansey att denna är mycket lite använd. Skälet är att det finns få kliniska symptom knuten till den därför att de som har denna problematik i många stycken uppför sig som helt normala personer. Det är bara när man börjar ifrågasätta deras föreställningar och världsbild som man börjar förstå att de har en egen ofta ganska avvikande bild av verkligheten. Diagnosen befinner sig också i ett kontinuum där det börjar med narcissism och slutar med paranoid schizofreni. Narcissismen är den röda tråden i och med att det konsekvent finns en uppförstoring av den egna betydelsen och det egna värdet. I paranoid psykos har föreställningen om det egna värdet helt förlorat markkontakt och man anser sin betydelse så stor att underrättelsetjänster som CIA är ute efter en. (Vanföreställningssyndromet tillfredsställer kanske inte så ofta kriterierna för en diagnos men är i lindrigare form ganska vanligt som personlighets eller karaktärsproblematik.)

Tansey börjar som de andra författarna med att säga att han inte har som syfte att diagnostisera men att upplysa läsaren så att denne kan dra sina egna slutsatser. Men det är självklart så att han anser att D. Trump lider av ett vanföreställningssyndrom.

I paranoid schizofreni är symptomen ganska uppenbara för en iakttagare emedan vanföreställningssyndromet inte erbjuder lika påtagligt synliga tecken.

  • Vanföreställningar är uppfattningar som fasthålles oberoende av att fakta bevisar motsatsen.
  • Vanföreställningar hävdas med absolut säkerhet på trots av deras osanning och absoluta omöjlighet.
  • Vanföreställningar kan ha olika innehåll, bland annat storhetsidéer och förföljelse.
  • Vanföreställningar är inte bisarra men kan finnas i form av vanliga sätt att uttrycka sig på men där varje ord tolkas bokstavligt, exempelvis ”Jag är den utvalde, oslagbara och speciella, den bästa av alla.”
  • Dessa personer är oftast extremt lättkränkta och humorlösa speciellt när det handlar om deras egna vanföreställningar.
  • Vanföreställningar är centrala för personens existens och att ifrågasätta dem leder till kraftfulla reaktioner.
  • Vanföreställningsstörningar är kroniska, livslånga och tenderar att förvärras upp genom åren.
  • Ord och handlingar är konsistenta och logiska under förutsättning att vanföreställningen accepteras som verklighet ”Eftersom jag är överlägsen alla andra behöver jag aldrig be om ursäkt eftersom jag aldrig har fel.”
  • Logiskt tänkande och beteende är opåverkat så länge vanföreställningen inte berörs.

Den som nu iakttagit Donald Trump sedan valrörelsen 2016 bör kunna se att alla dessa kriterier passar mycket väl in.

Det finns en del konsekvenser av detta resonemang och en del av de mysterier som knyter sig till Donald Trumps personlighet får sin förklaring. Speciellt nämner Tansey det så uppenbara problemet med ljugandet. Trump verkar höra till de personer som i de flesta fall föredrar en lögn framför sanningen och han berättar dessa lögner utan att skämmas och vill alltid försvara dem. Tansey menar att de inte är lögner i vanlig mening. Trump är inte medveten om att han ljuger eftersom han bara uttalar sig utifrån den bild han har av verkligheten. Eftersom hans bild av verkligheten är skapad av hans överlägsna intellekt är det också sanningen han säger. Alla som ifrågasätter gör det därför att de är dumma och underlägsna. Tansey tänker sig hur det skulle gå om Trump skulle genomgå en lögndetektortest. Han skulle klara den galant därför att han inte har någon upplevelse av att ljuga.

För egen del vill jag tillfoga att vi här också har förklaringen till varför dessa personligheter lyckas med att få med sig andra in i sin galna värld. De stora folkförförarna som Hitler och Mussolini hade denna förmåga genom att de lyckades att med sin karisma locka med folk. Förutsättningen ligger i att dela upp befolkningen i två grupper, de som inser att det bara finns en sanning och det är den som deras ledare förespråkar. I den andra gruppen finns de som inte godtar den. De som godtar den lovas guld och gröna skogar men också bestraffning om de inte är 100% lojala. De andra kan man bestraffa med alla tillbuds stående medel.

Så har också Trump med hjälp av sin förvridna bild av sig själv och verkligheten lyckats med att splittra den amerikanska befolkningen i två så att familjemedlemmar står mot varandra, grannar inte talar med varandra och de två stora politiska partierna har förlorat all förmåga att föra konstruktiva dialoger.

Flera av författarna pekar på situationer i historien där det har varit avgörande att ha en president kapabel att fatta rationella beslut. Speciellt nämns Cubakrisen där Kennedy hittade en lösning tack vara sin förmåga att lyssna till andra och tala med motparten. Kennedy och Chrusjtjov kunde tala med varandra och hittade en lösning som inte tillät att deras krigshetsande hökar kunde pressa dem in i en återvändsgränd. Att tänka sig att Donald Trump skulle kunna lyckas med detta är mycket osannolikt. Förhoppningen är att världen håller sig lugn till efter valet.

 

 

 

 

9. jan, 2017

Nu har jag läst hjärnforskaren Pontus Waslings bok om minnet. (Minnet- fram och tillbaka, Volante förlag 2013)

Det är en mycket bra bok som ger en stor insikt i hjärnforskningen och var den står i dag speciellt i förhållande till minnet.

Wasling beskriver på ett levande sätt vardagsupplevelser kring det att minnas och försöker sedan knyta dessa till det man vet utspelar sig i hjärnan. Självklart blir man imponerad av hjärnforskningen och den utveckling den har genomgått. Datoriseringen spelar också på detta området en stor roll inte minst genom att man kan se aktivitetsnivåerna i hela hjärnan och delvis bestämma vilka delar som är mest ansvariga för olika upplevelser. Samtidigt blir man slagen av det motsatta, hur lite man egentligen vet. Vilken enorm klyfta det är mellan upplevelserna och de fysiologiska händelser man kan se utspela sig i hjärnan. För att säga det ännu starkare, det handlar mera om en avgrund än en klyfta. Wasling kastar sig fram och tillbaka över denna avgrund, mellan upplevelserna och sina kunskaper om hjärnans fysiologi och anatomi. Det som är lite synd är att han aldrig poängterar vilket stort avstånd det är. Som hjärnforskare talar han hela tiden om att det är hjärnan som arbetar. Det är hjärnan som väljer och hjärnan som är kreativ. Det är hjärnan som ut ifrån enkla belöningssystem väljer det behagligaste och minst ansträngande. Det finns inte ett jag som vill och längtar och existentiellt våndas inför livets olika svåra val i hans berättelse. Njutning av till ex musik är kopplat till att dopamin frisätts och det är dopaminet som förstärker kopplingen mellan till exempel ljud och belöning i ett experiment. Enkelt och bra men så långt ifrån de komplexa upplevelser vi har i förhållande till njutbara aktiviteter.

Wasling refererar till Henri Bergson som en av de första som beskrev två olika typer av minnen. Den ena som en återkallelse av händelser eller fakta och den andra som förmågan att förbättra vissa händelser och beteenden, d.v.s. vanor. Jag vet att och jag vet hur. Om Wasling läst hela Bergsons bok Materia och minne från 1896, framgår inte men om så vore fallet borde han ha blivit provocerad av att Bergson tillåter sig att gå ut over de naturvetenskapliga ramar som Wasling är begränsad av. Bergson vill ge hjärnforskningen en metafysisk dimension och ställa den i förhållande till tiden, eller sitt eget begrepp durée (Nuflödet i svensk översättning eller Varat). Nu kan man tro att hjärnforskningen inte hade hunnit så långt i 1896. Men när Bergson gav sig i kast med sitt arbete var forskningsmaterialet så omfattande att han använde tre år på att plöja genom det som ändå rörde sig om en mycket begränsad frågeställning. Speciellt hade det fransk-tyska kriget 1870-1871 försett forskarna med en mängd olik hjärnskador som kunde visa på hur olika drabbade områden gav olika utfall.

Bergson ställde sig bland annat frågan om vart man kunde lokalisera minnet. Det är en fråga som man har arbetat med sedan dess och även om vissa svar kan ges är frågan inte väl besvarad. Wasling beskriver hur man kan konstatera att hela hjärnan deltar i minnesprocessen och att man inte kan hitta någon hårddisk för inlagring av nya minnen. I det lager av milliarder nervceller som bildar den grå substans som utgör hjärnans yta menar han att minnena i första hand lagras. I tinningslobens innersta delar finns en formation som utan tvekan spelar en stor roll. Det är den del man kallar hippocampus eller sjöhäst efter som formen påminner. Om denna del blir förstört försvinner till stor del minnet.

De människor som råkat ut för en sådan skada har inte mycket minne kvar men är ändå medvetna om sig själva och sin omgivning. Nu er medvetandet inget som Wasling vill diskutera. För att göra det måste han gå ut över sina ramar och det är enligt bland annat hjärnforskaren Antonio Damasio inte möjligt. I varje fall måste man då som forskare ha en trygg och fast anställning.

Bergson kan emellertid konstaera att förutsättningen för medvetandet är minnet. Man kan inte tänka sig ett medvetande utan ett minne som kan bevara något av det förflutna i det nuvarande. Om så bara av det ögonblick som nyss flydde bort.

Bergson drar vidare en slutsats som är av metafysisk karaktär när han säger att minnet finns inte i hjärnan. Självsagt erkänner han att de viktigaste ingredienserna finns där. Men efter som han knyter minnet till nuflödet kan han tillåta sig att tänka i andra banor. Wasling beskriver hur minnena hela tiden ändrar sig, för han är det hjärnan som arbetar kreativt och diktar och stuvar om efter behov.

Med Bergsons tankegång blir det annorlunda. Minnet finns inte i hjärnan, det skapas ständigt på nytt på samma sätt som vårt medvetande ständigt skapas på nytt. Det är för att vi är olösligt knutna till nuflödet och de perceptuella intryck som är i ständig förändring.

 

Jag har försökt beskriva tankegången i min bok och väljer citera:

 

”– Har du en tratt, frågade Henri

Louise gick till köket och hämtade en tratt.

Henri tog den och höll den med den spetsiga ändan mot bordet.

– Vi tänker oss att bordet är världen och att i spetsen på tratten sker den rena perceptionen. Tratten kunde vi fylla med ärter men det blir bara ärter över hela köksgolvet så vi får tänka oss dem. De tänkta ärterna får representera bilder. Så sätter vi allt i rörelse. Om vi hade en duk på bordet kunde du stå och dra i den och ge den en jämn rörelse. Då har vi också förvandlat det statiska nuet till något som är en del av ett flöde, vi måste nu använda begreppet nuflödet. Ärtorna rullar fram av tyngdkraften. Det måste vara lite underliga ärter för vissa strävar efter att tränga sig ner till spetsen snabbare utifrån hur de passar in i perceptionen och den reaktion som kroppen skulle agera med.

– Hur kommer det sig att du valde en tratt med ärter som skall trilla ner, frågade Louise. Jag får då en föreställning om att tyngdkraften spelar en roll. Ärtorna trillar ner men det blir svårt att se hur jag, som i mitt medvetande befinner mig vid spetsen på tratten, skall kunna få tag i en ärta eller få rätt ärta att trilla ner. Hur kan jag med denna modell hämta fram ett minne?

– Jag valde denna bild just därför att jag tror att det är så processen ser ut. Minnena tränger sig på och hittar sin möjlighet till att träda fram genom det som händer vid trattens spets, i mötet med nuet. Tvärt om vad vi tror är det inte så att man hittar minnet vid att röra sig från nuet till det förflutna. Minnet rör sig i stället från det förflutna och aktualiserar sig beroende på vad som händer i nuet. Tänk på hur det är när du inte kommer på ett namn. Du försöker att pressa fram det men det vill inte komma fram. Först när du börjar tänka på något annat kommer det plötsligt fram. Allt detta är svårt att förstå så länge man tänker i statiska termer. När det låser sig måste man börja om och tänka i tid, dynamiskt.

– Jag förstår ännu bättre din tankegång men den gör mig ganska svettig, kommenterade Louise. Det är bra att det mesta av det du beskriver föregår utan att man behöver tänka på det. Det hjälper mig mycket att du ger mig konkreta modeller. Jag tyckte om att vi tog fram tratten. Den gav mig också en annan bild. Tratten fick mig att tänka på den nya uppfinningen som heter grammofon. Jag har bara sett en fonograf en gång. Det var fascinerande att höra musik komma ut från tratten när man vevade runt vaxrullen. Grammofonen läste jag om i tidningen häromdagen. Där finns musiken på en skiva av gummi stället.

– Jag läste samma artikel så jag förstår vad du menar, sa Henri. Men jag förstår inte riktigt hur du tänker dig den som modell för att förstå minnet.

– Det blir bara en fortsättning på bilden med tratten och ärtorna, sa Louise. Här blir nålen nuet som möter skivan där musiken finns i form av ett spår som vinglar sig fram beroende på om tonerna är höga eller låga, ljusa eller mörka. Membranet bak nålen vibrerar och ljudet förstärks i den stora tratten så att vi kan höra musiken. Alla ingredienser finns men inget händer innan skivan sätts i rörelse.

– Det var en bra bild, svarade Henri. Den duger långt för att förklara detta samspel mellan det statiska och det rörliga. I den kommer dessutom rörligheten bättre fram genom att ingen musik skapas innan skivan sätts i rörelse. Alla delar består av ting som inte kan åstadkomma något i sig. Dessutom är musiken det område där denna dynamik i samspelet mellan minnet, nuflödet och förväntan om framtiden blir tydligast.

– Så om jag spelar en melodi på pianot är heller inte den något som bara finns lagrad i min hjärna, fortsatte Louise undrande.

– Nej, den skapas också i ditt medvetna möte med nuflödet. Tonerna flyter in från det förflutna i takt med din förväntning om de toner som skall komma. Fingrarna agerar utifrån minne och förväntan och skapar en melodi som är unik i den meningen att den aldrig tidigare spelats på just det sättet och aldrig kommer att spelas igen på just det sättet. Du kommer alltid att spela den annorlunda eftersom du själv hela tiden förändras och situationen du spelar den i aldrig blir exakt densamma.”

 

 

11. feb, 2016

 

Charles Darwin publicerade ”Origin of Species” 1859. Evolutionsläran var skapad och kom att prägla all efterkommande biologisk forskning. Samtidigt präglades flera andra vetenskaper på ett genomgripande sätt. Filosofer som Nietzsche, Bergson och Heidegger präglades av den förändring som uppstått i och med att vårt ursprung och våra drivkrafter nu bara kunde förstås i ljus av vår biologiska historia. Sigmund Freud formade psykoanalysen ut i från idén att det finns en inbyggd konflikt i oss mellan de djuriska drifterna och det typiskt mänskliga, det kontrollerade och sublimerade.

Det är möjligt att man med visst fog kunde tala om en teori fram till Watson och Crick upptäckte DNA molekylen i 1952. Därmed var emellertid varje tvivel borta och vi måste därefter tala om evolutionsläran som en sanning som är lika självklar som att jorden är rund. Bevisningen ackumuleras för varje år som går. Stora delar av biologisk och medicinsk forskning har evolutionsläran som sitt fundament. Att tänka sig en forskning kring celler, celldelning och därmed cancer utan detta fundament är i dag en omöjlighet. Ändå är det många som motsätter sig denna sanning. Orsaken är i de flesta fallen av religiös karaktär. Man vill inte acceptera att skapelseberättelsen inte har någon giltighet och man vill inte acceptera att det inte behövs någon allsmäktig skapare för att förklara varför vi och allt annat biologiskt liv finns till. Man kan säkert behålla en föreställning om en Gud ändå om man vill men det blir svårt att hävda något fundamentalistiskt synsätt. Ett liv efter detta kan man säkert också hoppas på men knappast den himmel med det innehåll som får självmordsbombare att hoppas på en belöning som ger tillräcklig motivation till att utlösa sprängladdningen.

Den enkla slutsatsen blir att den religiösa fundamentalism som är orsaken till mycket av det krig och elände vi ser i världen i dag bäst skulle kunna minskas genom en förståelse av evolutionsläran. Att undervisa i skolorna världen över om evolutionsläran och beskriva den som en sanning och inte som en teori eller en tro borde vara en självklarhet. Så är det emellertid inte. I många länder är det mer eller mindre förbjudet att undervisa om evolutionsläran och i övrigt grumlas ofta budskapet genom att man samtidigt envisas med att framföra ”Intelligent design” som ett alternativ. Det finns också pedagogiska svårigheter i och med att det är svårt att få eleverna att förstå principerna. Speciellt nämns att det är svårt att få elever att förstå hur de enorma tidsspann det handlar om bara kräver mycket små variationer för att hålla utvecklingen i gång. För att få detta förklarat för sig kan men läsa Richard Dawkins böcker Det själviska genet och Den blinda urmakaren.

 

31. jan, 2016

 

 

En reflektion kring Maj-Britt och Edvard Mosers upptäckter av ett inre navigationssystem.

 

Psykologerna Maj-Britt och Edvard Moser fick tillsammans med John O'Keefe nobelpriset i medicin 2014. De fick priset för sina upptäckter av celler som utgör ett positioneringssystem i hjärnan. En slags inre mycket sofistikerad GPS som hjälper oss att hitta rätt och som arbetar på ett ganska exakt sätt utan att vi knappt är medvetna om det. I en artikel i Scientific American (Nr 1-2016) beskriver paret Moser sin forskning på ett populariserat och förståeligt sätt.

De börjar med att påpeka hur viktigt det är för oss och alla andra djur att hitta från en punkt till en annan och att utan denna förmåga skulle arten inte kunna överleva.

Deras arbete, som är utfört mest genom att studera möss, har visat att navigationssystemet består av specialiserade celler som kontinuerligt beräknar djurets lokalisering, avståndet som det rört sig, riktningen och farten. Tillsammans skapar dessa celler en dynamisk karta av rummet som inte bara fungerar i nuet men som också kan sparas som ett minne för senare bruk.

I artikeln beskriver de hur en tankegång om en inre karta växt fram genom de senaste hundra åren. Det var först under 50-talet när man utvecklade mikroelektroder som kunde föras in i hjärnan och studera aktiviteten i enskilda celler som det blev möjligt att neurologiskt verifiera grunden för en sådan karta.

John O'Keefe använde sig av tekniken för att studera cellerna i hippocampus, ett område i hjärnan som man under lång tid hade förstått var väsentligt för minnet. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Hippocampus) Han kunde 1971 rapportera att det var vissa neuroner där som aktiverades när en mus i en låda tillbringade mera tid vid en bestämd plats. Därför kallade han dessa celler för platsceller. Vidare kunde han också se att olika platsceller triggades vid olika platser i lådan och att det skapades ett mönster som tillsammans skapade en karta över de besökta platserna i lådan. Detta var en tankegång som paret Moser arbetade vidare på och de kunde visa att det skapades mönster eller rutnät ungefär som koordinaterna i en karta. Cellerna som skapade rutnätet kallades rutnätceller. Rutnätet formades dessutom som en hexagon (sexkant). De kunde dessutom visa att andra celler aktiverades när musen stötte mot kanter eller avgränsningar och de kallade dessa celler kantceller. Så sent som 2015 upptäckte de en fjärde typ cell som aktiveras utifrån hur snabbt musen rör sig.

Alla de olika cellerna samverkar och hjälper musen att hitta och orientera sig i rummet. Att den också håller reda på hastigheten den rör sig med indikerar dessutom en form för tidsuppfattning.

Nu är det lätt att hävda att dessa forskningsresultat gäller bara för möss och inte för människor. Men då skall man beakta att de delar av hjärnan som är studerade hos musen är ganska lika hos oss människor så det är sannolikt att vi har detsamma navigationssystemet som på samma sätt hjälper oss att utan vidare hitta rätt i omgivningen. Vi rör oss obehindrat från rum till rum i vårt hus och behöver inte tänka efter eller medvetet anstränga oss för att hitta sovrum, toalett och kök.

Det man kommit på är det oreflekterade och intuitiva, att veta utan att veta varför man vet. Vad det handlar om är en större och viktigare del av vårt psyke och vår personlighet än vi gärna tänker på. Jag vet vart jag skall gå utan att behöva tänka på det. I många fall vet jag vad jag skall välja utan att använda mitt intellekt. Slalomåkaren som kör från start till mål i en bana hinner inte tänka på hur och var han skall svänga, han måste reagera omedelbart och intuitivt. Sjunger eller spelar man kommer nästa ton förmodligen från samma djup i vår hjärna och i vår personlighet.

Det är inte bara rummet vi förhåller oss till på detta omedelbara sätt. Vi har också ett inbyggt förhållande till tid. Vi vet på ett ungefär vilken tid det är och att paret Moser hittar celler som håller reda på vilken hastighet musen rör sig med tyder på att någon slags klocka också finns inbyggd i de samma delarna av hippocampus. Inte så underligt när vi för länge sedan har kunnat konstatera att minnet har en viss lokalisering till hippocampus. För vi kan inte tänka oss ett minne som inte står i förhållande till tiden. Minne och tid är nära sammankopplade. Det handlar om förmågan att bevara det förgångna i det nuvarande på ett sätt som samtidigt skapar själva medvetandet. Medvetandet som alltid har sin utbredning i tiden där minnet och förmågan att med förväntan luta sig in i framtiden skapar den inre värld som vi lever i och förstår allt utifrån.

Vi moderna människor litar inte så mycket på vår tidsuppfattning utan har skapat oss fantastiska instrument för att exakt hålla reda på tiden. De moderna atomuren mäter tiden ner till minsta nanosekund. I större och större utsträckning delar vi in vår dag och vårt liv utifrån vad klockan visar och förlorar förmodligen i ständigt större utsträckning kontakten med vårt inre tidsflöde.

Moser och den forskningstradition de företräder har fokuserat på de delar av hjärnan som vi har gemensamt med andra däggdjur men vi behöver också ta steget vidare och fokusera på det specifikt mänskliga. Medan vår hjärna i princip är den samma som hos andra däggdjur är den mycket större och har därmed en rad funktioner som vi är ensamma om. Neocortex, hjärnans yttersta lager har ungefär samma tjocklek hos olika däggdjur. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Neocortex )  Hos möss är den slät på ytan men hos de arter som behöver större hjärnkapacitet som valar och primater är den veckad och får därmed en större yta med plats för flera neuroner. Hos människan utgör neocortex 80% av hjärnans vikt. Det är vårt medvetande, vår självmedvetenhet, vårt språk och vårt intellekt med förmågan att skapa en representativ inre värld som kräver en så stor hjärnkapacitet. På så sätt kan vi dela hjärnan  itu där den ena delen är den vi har gemensamt med djuren och den andra delen, en väsentlig del av neocortex, rymmer det specifikt mänskliga. På samma sätt hittar vi motsvarande delning av vår personlighet som så många har påpekat och som t ex Freud byggde psyko-analysen på. En sådan tudelning är på många sätt konstlad i och med att det handlar om en dynamik och en kontinuerlig interaktion på samma sätt som mellan alla andra av hjärnans strukturer. Lika fullt är det en poäng i att framhäva olikheterna mellan dessa två delar i vår hjärna och i vår personlighet eftersom det hjälper oss att förstå de inre konflikter vi som människor gärna hamnar i.

Att vara människa är något annat än att vara en mus och detta påverkar också hur vi orienterar oss. Vi människor använder både karta och kompass samt GPS navigatorer för att hjälpa oss att hitta rätt. Men då är det de kognitiva och analytiska funktionerna i neocortex vi använder oss av.

Det som framför något annat är det typiska vid det att vara människa är vårt språk. Med vårt språk ställer vi oss alltid i ett utvändigt och analyserande förhållande till tillvaron. Vi kan tänka och förmedla information om var vi har varit, hur det såg ut där och beskriva vägen genom att referera till väderstreck och beskriva karaktäristiska objekt som träd, stenar, hus, berg och sjöar.

Språket kunde utveckla sig tillsammans med förmågan till ett själmedvetande, förmågan till att ställa sig i ett utvändigt förhållande till sig själv och andra. Att riva sig loss ifrån det för handen varande och det omedelbart givna för medvetandet och skapa symboler som blev möjligt att ta med sig och minnas. Men så hade människan också tagit ett kliv in i en ny dimension. In i rummets, analysens, objektifieringens och alienationens värld.

Den franska filosofen Henri Bergson gjorde tydligare än någon annan att vår personlighet är delad i två utifrån det som är vårt omedelbara sätt att uppleva världen på och som vi delar med djuren och det specifikt mänskliga. (Se min bok om Henri Bergson http://www.anfinset.se/279100266 ) Medan vi med det omedelbart givna för medvetandet har förmågan att vara deltagande och i fenomenen vill vi med vårt intellekt gärna hamna i ett analyserande utanförskap där upplevelse av mening och existens går förlorad. Bergson talade om ett ytjag och ett djupjag, och varnade för att vi i vår kultur gärna bygger ut ytjaget för mycket på bekostnad av djupjaget. Som exempel pekar han på att man kan besöka Paris på två sätt. Man kan resa till Paris och ha sett allt; ta en mängd fotografier och filma med sin videokamera och sedan åka hem och egentligen inte fått så mycket mera ut av resan än om man hade sett ett TV-program om Paris. Man har sett Paris med sitt ytjag.

Men, säger Bergson, det går också att vara i Paris. Det går att uppleva Paris vilket inte är det- samma som att se Paris. Man kan insupa atmosfären, man kan vara närvarande med alla sinnen och på så sätt uppleva staden d v s förhålla sig med det omedelbart givna för medvetandet. Då är det med djupjaget man erfar Paris.

På samma sätt kan vi förhålla oss till så mycket, vi kan vara i och omedelbart uppleva eller vi kan stå utanför och vara betraktare som analyserar mäter och väger. Utan kontakt med de djupare delarna av hjärnan (”mushjärnan”) förlorar vi det omedelbara och hamnar i stelhetens och alienationens värld.

Att veta utan att veta varför man vet blir mindre och mindre gångbart, vi behöver större och större bekräftelse från instrument, datorer etc. Jag hörde en gång en intervju med en skeppare på en Färöisk fiskebåt, han hade fiskat i Barents hav hela sitt liv och hade börjat som ung pojke tillsammans med sin far. När man frågade honom vilken navigationsutrustning han hade berättade han hur båten var utrustad med elektronisk kompass och satelitnavigeringssystem men han sade också att han för det mesta inte behövde använda dem för han visste ändå var han var. När han blev tillfrågad om hur han kunde veta det svarade han att det visste han inte men han kunde tänka sig att det hade att göra med ljus, lukt och färger, med andra ord perceptuella intryck omedelbart givna för hans medvetande. Det viktiga var att han litade på dessa intryck något den moderna sjöfararen gör i mindre och mindre grad.

Det var kanske inte så underligt att vikingarna hittade vägen på havet utan några ordentliga navigationshjälpmedel. De visste utan att veta varför de visste och litade på sin intuitiva och omedelbara förmåga att orientera sig. För att vi inte längre gör det kan vi heller inte förstå dem.

Det är bland annat detta den danska författaren Peter Høeg försöker att visa i sin bok Fröken Smillas känsla för snö 1993. Huvudpersonen är en kvinna av eskimåisk härkomst som bor i Danmark. Hon hade varit med på många forskningsexpeditioner på Grönland och hade bevarat sitt folks förmåga att hitta i ödemarken under svåra förhållanden. Som den färöiska skepparen vet hon var hon är utan att veta varför. En expeditionsledare uttryckte att man på grund av detta borde ta med Smilla på expeditioner i arktiska områden även om man var tvungen att bära henne i ryggsäcken. Hon har kontakt med de områden i hippocampus som Mosers beskriver och hon använder sig av den förmåga som har sina rötter i dessa djup av hjärnan.

 

Kanske behöver vi i större utsträckning lyfta fram och fokusera på det vi har gemensamt med djuren, intuitionen och det omedelbart givna för medvetandet. Det är trots allt här vi hittar kraftkällan och grunden för livet i oss, spontaniteten och kreativiteten. Det skulle ha blivit magra forskningsresultat om inte forskarna kunnat skapa utgångspunkt i hypoteser sprungna ur deras fantasi, intuition och kreativitet.

När vi idag talar om möjligheten att skapa artificiell intelligens är det i varje fall än så länge uteslutande det diskursiva intellektet man vill kopiera. Det specifikt mänskliga, förmågan att stå i utvändiga beräknande och analyserande förhållanden till alla fenomen, det som går att kvantifiera och digitalisera. Paradoxalt nog är det det djupaste i oss, det vi har gemensamt med djuren, det mest dynamiska och levande som har sin plats i tid och inte i rum man inte kan kopiera.